Hemmet – Mats Strandberg

Tallskuggan är en plats där döden alltid är närvarande. Det här är den sista anhalten. Det alla vet, men ingen talar om, är att det sällan görs livsuppehållande åtgärder här.

En ny uppsättning möbler står och väntar i D6. En liten matgrupp. En byrå. En fåtölj. Fotografier på väggarna. Ett nytt hem i hemmet. Sängen är det enda i möblemanget som tillhör Tallskuggan. Den har desinficerats sedan Britt-Marie dog i den, och bäddats med rena lakan.

Mats Strandbergs verk talar jag gärna gott om. Så fort han släpper något nytt kastar jag mig över det och hans tidigare böcker läser jag gärna om flera gånger, även det han skriver för barn och ungdomar. Under påsken läste jag om en av mina absoluta favoriter bland skräckromaner – Hemmet.

I Hemmet möter vi Joel, som i sin ungdom lämnade småstaden han växt upp i med skivkontrakt och stora förhoppningar om en framgångsrik musikkarriär, men som nu återvänt som en före detta knarkare med krossade drömmar. Boken börjar med dagen då Joel ska hjälpa sin mor, Monika, att flytta från huset där Joel är uppväxt. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och ska nu flytta in på avdelning D på demensboendet Tallskuggan. Monika pratar ofta om att hon varit över på andra sidan i samband med hjärtinfarkten och att hon träffat Joels far där. Ibland vet hon inte om att hennes make är död, men ofta tror hon också att han följt med henne tillbaka till vår värld.

På Tallskuggan jobbar Nina, Joels bästa vän och bandkamrat från ungdomen som valde tryggheten framför musikkarriären och stannade i småstaden och bildade familj. När de skildes åt bröt de också kontakten och Nina känner att hon svikit både Joel, men även Monika som fungerat som en extramamma för henne när hennes egna, gravt alkoholiserade mor inte fanns där. Trots att Nina försöker undvika att springa på Joel är det såklart oundvikligt och båda tvingas konfrontera sitt förflutna.

Det brukar skämtas om Exorcisten-scener här i personalrummet när de fått se ovanligt tvära humörsvängningar och personlighetsförändringar, plötsligt uppdykande låtsaskompisar, kaskadspyor. Så hur ska hon veta vad som är demens och något annat?

Efter att Monika har flyttat in börjar det hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar börjar dyka upp på väggar och de boende börjar prata om en man som flyttat in, men förutom Monika finns inga nykomlingar på hemmet. Däremot verkar Monika inte vara helt som vanligt, hon är ilsken, pratar om sig själv i tredje person, börjar få krampanfall och ibland är det som om hennes blick tillhör någon annan. Både Joel och Nina märker av det, men övrig personal menar att det beror på demensen, att närstående ofta ser skillnader i beteendet tydligare eftersom de känner personen sedan innan. Men Monika verkar också känna till saker som hon omöjligt kan veta något om – saker ur Joel och Ninas förflutna som de inte berättat om för någon och helst vill förtränga…

Nina blir stående. Monikas magra fingrar greppar om dörrposten. Bröstkorgen häver sig så att revbenen syns tydligt genom nattlinnet.

Och sedan faller Monika ihop. Knäna dunsar hårt mot golvet. En marionettdocka med avklippta trådar. Hela kroppen börjar skaka. Ryggen böjs bakåt. Det knakar om kotorna.

Det är tydligt att Exorcisten är en av Mats Strandbergs inspirationskällor till Hemmet och lika lite som vi vet varför flickan Regan blir besatt av demoner i Exorcisten, lika lite vet vi varför just Monika drabbas av ondskan som bebor henne. Och hur handfallen och maktlös måtte man inte känna sig som anhörig om någon nära angrips av något ont och främmande… eller av en obotlig sjukdom? Hur skulle man själv känna? För det övernaturliga tycker jag inte är det som skrämmer mest i Hemmet, även om det är väldigt otäckt när man som läsare inte kan avgöra om det som sker är övernaturligt eller en del av sjukdomen… Men tanken på att tappa kontrollen över sig själv, att förlora sitt minne och att inte bli tagen på allvar, den är skrämmande på riktigt.

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

 

Samlade verk för den socialt distanserade

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki