Poesi kan skrivas på mångahanda sätt. Formmässigt kan man tala en expansiv eller reduktiv poesi. Den amerikanske 1800-talsdiktaren Walt Whitman kan representera den expansiva skolan, den rumänsk-franske Paul Celan (1920-1970), som skrev på tyska, den mer reducerande. Det handlar givetvis inte om kvalitet utan olika synsätt gällande det poetiska uttrycket.
När det gäller Ann Jäderlund, sedan 1980-talet en av våra mest betydande lyriker, faller det sig naturligt att placera henne i den celanska traditionen. Jäderlund har alltid sökt det nedskalade tilltalet och aldrig har det varit tydligare än i hennes senaste diktbok, Ensamtal, som utkom i höstas. Den tunna samlingen utgår från relationen, och brevväxlingen, mellan Celan och Ingeborg Bachmann (bägge citeras på bokens omslag). Liksom Celans täta poesi, skriven som den är i Förintelsens skugga (bägge föräldrarna dog i koncentrationsläger), söker Jäderlund det mest avskalade språket. Jag kommer att tänka på en sen kortdikt av Ragnar Thoursie
Sju rader, sällan mer.
Och ändå för mycket.
Så litet hans dagsverke,
Och ändå ofantligt:
att finna
de sista
orden. Ur Kråkorna skrattar (1989)
Att skriva lite är inte sällan svårare än att skriva mycket.
När det gäller Jäderlunds boktitel vill jag återknyta till Whitman. Det i verklig mening demokratiska tilltalet i den ständigt utvidgade Leaves of grass tar ofta formen av ett samtal med den tänkta läsaren. Ensamtal är något helt annat, något som i viss mening inte är möjligt. Tal är riktat till någon som kan höra vad du säger, eller läsa vad du skriver. Samtidigt syftar nog titeln på brevskrivarnas oförmåga att språkligt nå varandra.
Solen slår ut sitt ljus
över fönstret
som inte finns
sitt ljus
som inte finns
det var ett annat ljus
och nu är det också
något annat
Lexikalt en synnerligen enkel dikt, så även grammatiskt, men vad ”betyder” den? Upprepningar, återkommande negationer, förvandlingar gör texten gåtfullt enkel. Kanske handlar det om ett minne, det för evigt förlorade, en bild av döden, fast ljus – synnerligen suggestiv ordmusik är det likafullt.
Till mig
säger du
till mig
har ingen
sagt du
Att skriva så komprimerat om ensamhet utan tyngande beskrivningar är i sanning imponerande.
Jag avslutar med den närmast rörande lilla slutdikten som kan läsas som ett försök att överskrida de ensamtal som dominerar Jäderlunds bok.
Tala något
Jag ber
dig tala
du med
alla Jäderlundcitat ur Ensamtal (2019).
Håkan Olsson
Hela Halmstad läser 