Ann Jäderlund och tystnaden

Poesi kan skrivas på mångahanda sätt. Formmässigt kan man tala en expansiv eller reduktiv poesi. Den amerikanske 1800-talsdiktaren Walt Whitman kan representera den expansiva skolan, den rumänsk-franske Paul Celan (1920-1970), som skrev på tyska, den mer reducerande. Det handlar givetvis inte om kvalitet utan olika synsätt gällande det poetiska uttrycket.

När det gäller Ann Jäderlund, sedan 1980-talet en av våra mest betydande lyriker, faller det sig naturligt att placera henne i den celanska traditionen. Jäderlund har alltid sökt det nedskalade tilltalet och aldrig har det varit tydligare än i hennes senaste diktbok, Ensamtal, som utkom i höstas. Den tunna samlingen utgår från relationen, och brevväxlingen, mellan Celan och Ingeborg Bachmann (bägge citeras på bokens omslag). Liksom Celans täta poesi, skriven som den är i Förintelsens skugga (bägge föräldrarna dog i koncentrationsläger), söker Jäderlund det mest avskalade språket. Jag kommer att tänka på en sen kortdikt av Ragnar Thoursie

Sju rader, sällan mer.

Och ändå för mycket.

 

Så litet hans dagsverke,

Och ändå ofantligt:

 

att finna

de sista

             orden. Ur Kråkorna skrattar (1989)

Att skriva lite är inte sällan svårare än att skriva mycket.

När det gäller Jäderlunds boktitel vill jag återknyta till Whitman. Det i verklig mening demokratiska tilltalet i den ständigt utvidgade Leaves of grass tar ofta formen av ett samtal med den tänkta läsaren. Ensamtal är något helt annat, något som i viss mening inte är möjligt. Tal är riktat till någon som kan höra vad du säger, eller läsa vad du skriver. Samtidigt syftar nog titeln på brevskrivarnas oförmåga att språkligt nå varandra.

Solen slår ut sitt ljus

över fönstret

som inte finns

sitt ljus

som inte finns

det var ett annat ljus

och nu är det också

något annat 

Lexikalt en synnerligen enkel dikt, så även grammatiskt, men vad ”betyder” den? Upprepningar, återkommande negationer, förvandlingar gör texten gåtfullt enkel. Kanske handlar det om ett minne, det för evigt förlorade, en bild av döden, fast ljus – synnerligen suggestiv ordmusik är det likafullt.

 

Till mig

säger du

till mig

har ingen

sagt du

Att skriva så komprimerat om ensamhet utan tyngande beskrivningar är i sanning imponerande.

 

Jag avslutar med den närmast rörande lilla slutdikten som kan läsas som ett försök att överskrida de ensamtal som dominerar Jäderlunds bok.

 

Tala något

Jag ber

dig tala

du med

 

alla Jäderlundcitat ur Ensamtal (2019).

 

Håkan Olsson

Familjen – eller de som står oss närmast

Hur väl känner vi egentligen dem som står oss närmast? Det är det gemensamma temat på tre romaner som jag läst under julledigheten. Vad är det de tiger om när de inte berättar, ljuger om när de inte talar sanning eller smusslar med när de går bakom ryggen? Och vad är det egentligen som gör att de inte kan vara ärliga? När det kanske till om med är så att vi i tystnad vet mer, än de anar? Tre romaner om tre familjer med sina alldeles egna hemligheter.

 

vissla i mörker

 

Under en konstkurs försvinner Jens 15-åriga dotter Lana och återfinns först efter fyra dagar. Blodig, blöt och utmattad, men i livet och till synes oskadd. När Lana får frågan om var hon varit och vad som hänt, så svarar hon bara att hon inte minns. Detta driver Jen till att själv försöka gräva i vad dottern egentligen har varit med om.

Vissla i mörker av Emma Healey är en psykologisk roman som handlar om en deprimerad tonåring och överbeskyddande mor. I fokus för historien sätts relationen dem emellan och Healey beskriver denna på ett finkänsligt och skickligt vis. Detta gör att man stundom tvivlar på vem som egentligen är frisk och ser klart på situationen och ej. Healey väver smidigt samman då- och nutid, vilket skapar en djupare förståelse för Jens moderskap och relationen mellan mor och dotter.

Jag tycker att Vissla i mörker är en mycket läsvärd roman, där de små antydningarna och psykologiska nyanserna håller mig som läsare fängslad ända fram till slutet och där handlingen i sluttampen vävs ihop på ett så snyggt sätt, att jag först inte förstår att den faktiskt vävs ihop.

Healey har tidigare gett ut Elizabeth är försvunnen, även den en psykologisk roman, om en äldre kvinna, som hävdar att hennes väninna är försvunnen, trots att människorna runt henne hävdar motsatsen.

 

simma hem

 

En brittisk familj anländer till huset de hyrt över sommaren i Frankrike. Det första de får se är att något ligger i poolen. De tror först att det är dött djur, men det visar sig vara en högst levande ung kvinna. När kvinnan oväntat bjuds in att stanna med familjen, så visar det sig få mer långtgående konsekvenser än vad de till en början kan ha kunnat föreställa sig.

Simma hem av Deborah Levy är en tämligen stillsam och lågmäld historia om ett äktenskap. Vi slängs in mitt i historien och märker ganska snart att relationen skaver, och varefter vi lär känna romanens karaktärer så utkristalliseras problemen allt tydligare. Som läsare har man i denna roman ett utifrånperspektiv, där man ser det finlemmade psykologiska spelet och undrar i sitt stilla sinne hur de ska svara gentemot varandra och vart det ska barka.

Simma hem är en kort snabbläst roman om ett äktenskap och en familj på upphällning och som faktiskt lämnar mig som läsare lite tagen på sängen.

 

mjölkbudet

 

I Mjölkbudet av Anna Burns får vi genom den unga kvinna som står i centrum för handlingen en intressant inblick i samhället på Nordirland på 1980-talet. Bokens huvudperson tycker om att läsa och löpträna. Fritidsaktiviteter som ska visa sig inte vara helt oproblematiska. När det mycket äldre mjölkbudet gör oinbjudna närmanden leder detta till en lång rad olika följdverkningar, bortom hennes kontroll.

Det här är en kompakt, extremt detaljrik och mycket ambitiös roman om livet i skuggan av den pågående Nordirland-konflikten och om hur religionen präglar och har sitt fasta grepp om liv och vardag. Här råder en strikt social kontroll, det finns mängder av outtalade regler att förhålla sig till och vissa saker kan göras för öppen ridå, medan andra måste ske i skymundan. Familjerna är stora, släktskapen komplicerade och grannarna talrika, vilket gör att det är ett stort antal personer som lägger sig i och därmed lika många att stå upp emot. Ibland så många att sanningen inte alltid är tillräcklig.

Det här är en stark roman som är skriven på talspråk och där man riktigt känner hur orden och tankarna väller fram hos berättarjaget. Den har både värme och humor och kräver sin läsare, och då särskilt en tålmodig sådan, samtidigt som man känner att man är en fantastisk läsupplevelse på spåren!

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning: