Tre otrohetsdramer + en bok till

ingdmyfs0019

Det finns en uppsjö av romaner om kvinnor som blir bedragna av sin män. Tre sådana lyckades jag lägga ner i resväskan under julledigheten.

Otrohetsdramer brukar ha vissa gemensamma nämnare – själva uppdagandet kryddat med lögner och svek, sörjande kvinnor som funderar på vad de investerat i och försakat för äktenskapet, ångerfyllda velande män som både vill ha kakan och äta den och slutligen vägen till dramats upplösning, kantat av hopp, men som allt som oftast slutar i äktenskaplig katastrof. Så är även fallet med dessa tre  –  Nina Lykkes Nej åter nej, Meg Wolitzers Hustrun och Simone de Beauvoirs En bruten kvinna. När jag nu har läst dessa romaner, så tänker jag med lite förundran att man kan skriva samma dänga till historia gång på gång – och det fortfarande blir läsvärt.

 

Gemensamt för dessa tre romaner är att de utspelar sig i en välmående medelklassmiljö där de har det gott ekonomiskt ställt, är välutbildade och har barn som precis tagit klivet ut i vuxenvärlden. De skulle kunnat ha varit nöjda och njutit av livet och av varandra, men vips så kommer otroheten emellan. Den stora skiljelinjen mellan dessa romaner är hur kvinnorna beslutar sig för att bemöta otroheten. Den första låtsas som inget, den andra väljer att försöka acceptera det hela och den tredje vill skiljas.

 

nej-och-ater-nej

I Nej och åter nej får vi följa Ingrids tankar om sina snart vuxna barn, sin man, arbetet som lärare och relationen till vänner och släkt. När hon får reda på att maken är otrogen ställs allt på sin spets. Vi får även en inblick i makens och älskarinnans innersta tankar vilket ger berättelsen bredd och djup och en större komplexitet än vad till en början kan anas.

Här finns humor och en gnutta ironi blandas samtidigt med en hel del igenkänning om vår samtid och berättelsen mynnar slutligen ut i ett, något överraskande och kanske till och med en aning norskt (ja, det tycker jag nog), men ändå helt logiskt avslut.

 

 

 

hustrun_2

I Hustrun får vi följa Joan vars make är en framstående hyllad amerikansk författare från dess att de träffas tills att de nu är i 60-årsåldern. Berättelsen om deras relation är lika mycket ett avstamp i 1900-talets kvinnohistoria som en inblick i flera kvinnogenerationers tidstypiska ok.

Hustrun är en kompakt historia om livsval, både valda och påtvingade sådana med en hel del mänskliga motsägelser som mynnar ut i en riktigt amerikanskt grand final.

Boken har nyligen filmatiserats med Glenn Close, Jonathan Pryce och Christian Slater i de ledande rollerna.

 

 

den-brutna-kvinnan

I Den brutna kvinnan möter vi hemmafrun Monique som har två vuxna döttrar och är gift med en läkare. När hon får reda på att maken har en affär med en kvinna som gjort helt andra livsval och har helt andra värderingar och kvaliteter än hon själv, så sätts både en inre och yttre strid i gång.

Romanen, som är skriven i dagboksform, gavs ut på franska 1967 och har nu för allra första gången översatts till svenska. När jag läser den här romanen återkommer jag upprepade gånger till tanken på att det faktiskt är författaren till Det andra könet som skrivit boken, vilket ger mig tröst och gör att jag kan se på Monique på ett lite mer nyanserat sätt. Och som alltid slår det mig, när jag läser Simone de Beauvoir, att hon skriver så uppfriskande och okonstlat.

 

 

konturer

När jag under julledigheten skulle börja på bok nummer fyra, Konturer av Rachel Cusk, och den inte handlade om otrogna män, så blev jag lite förvånad. Först lyckas med konststycket att pricka in tre böcker med samma tema – och sedan inte. Det finns vissa element av otrohet i boken (jag letade och fann dem i tex flygplansstolsgrannen), men inget så att jag skulle kunna hävda att boken handlar om just detta ämne.

Vad handlar då boken om? Jo, en kvinnlig författare åker till Grekland för att hålla i en skrivarkurs. Under hela resan möter hon olika personer, som vi får lära känna mer ingående under berättelsens gång. Den här boken är lite allt samtidigt (lågmäld, högljud, hastig, långsam) och på samma gång – allt detta fokus någon annanstans bortom sig själv. Vem är hon, tänker man. Men fortsättning följer och fler svar kanske ges i del två och tre: Transit och Kudis.

 

Något som dessa fyra romaner har gemensamt är också att de alla är på cirka 200 sidor, så har man inte tid, ork eller lust att sätta tänderna i en väldigt tjock roman, så är de ett bra alternativ även utifrån detta perspektiv.

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s