Till minne av en villkorslös kärlek

Jag har lyssnat på Jonas Gardells nya roman, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, inläst av författaren själv. Att höra honom själv läsa denna bok gav absolut ett mervärde till upplevelsen. Han inte bara rätt och slätt läser boken utan hans känslor kring berättelsen framgår också i röstläge och tonfall. Det är ju en berättelse som ligger nära hans eget liv. Den handlar om hans egen uppväxt och liv men är framförallt en skildring av hans mamma, Ingegärd Gardell. Boken skulle ha kunnat skrivas som en biografi men Jonas Gardell har valt att göra den till en autofiktiv berättelse. Därför låses inte läsaren till att uppfatta berättelsen som helt igenom sanning utan det finns öppningar för andra sanningar. Som flera gånger uttrycks i boken så är detta en verklighet såsom han uppfattat den. Eller egentligen den utomstående berättaren eftersom att det i berättelsen inte är Jonas Gardell själv som är berättaren. Men detta utesluter inte att exempelvis hans syskon har en annan uppfattning av verkligheten. Så är det ju ofta med syskon. Samma uppväxt med olika berättelser och uppfattningar kring hur det verkligen var.

Jonas Gardell har ju skrivit självbiografiska romaner förut. Det som är speciellt med den här boken är att han använder personernas riktiga namn, sitt eget, syskonens Mattias, Per och Stinas samt mammans och pappans, Ingegärd och Bertil Gardell. Det har tagit honom ca 6 år att skriva romanen och han har lagt ner mycket tid på efterforskning kring föräldrarnas och förfädernas bakgrunder, intervjuat föräldrarnas vänner och släktingar osv. Titeln, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, kommer från den inskription syskon valde till mammans gravsten när hon gick bort 2010.

Jag tycker att boken var mycket klart läsvärd, eller lyssnings-värd. Den är ett mycket naket, och på sina håll kan tyckas, utlämnande porträtt av modern. Hon var en excentrisk, frikyrklig och karismatisk kvinna. Men något som tycks ha följt genom moderns hela liv och som präglat mycket av Jonas Gardells uppväxt är en slags paroll om att man aldrig skulle visa sina svagheter. Detta hennes sätt att hela tiden vilja upprätthålla en stark fasad utåt, genom alla möjliga slags svårigheter i livet, präglar såklart hela familjen. Det gör riktigt ont på sina ställen. Men som vanligt i Jonas Gardells berättelser så är det nära mellan förtvivlan och sorg och skratt. Romanen ger även en fantastisk skildring av Sverige som det var för sådär en 40-50 år sedan och fram till slutet av 90-talet…

/Maria L

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s