Arv och miljö

Arv och Miljö av Vigdis Hjorth är en skakande, och oväntat spännande roman. Bergljot är äldst av fyra syskon i en, på ytan, perfekt familj. Hon är dock i familjens ögon inte perfekt. Hon är den ”otacksamma” dottern, som valt att under de senaste tjugo åren bara ha sporadisk kontakt med sin ursprungsfamilj. Så väljer föräldrarna att låta de två yngsta flickorna ärva två stugor vid havet. Bergljot och hennes äldre bror Bård blir alltså förbigångna men ska, heter det, kompenseras ekonomiskt. Genom sin syster Astrid får Bergljot höra att Bård reagerat starkt på orättvisan i arvet och det här får henne att återuppta kontakten med honom. Starka känslor rörs upp och arvstvisten är ett faktum. När fadern plötsligt dör ställs allt på sin spets. Vem blev älskad som barn? Vem älskade föräldrarna mest? Och vem blev utsatt och orättvist behandlad?

Genom Bergljots berättelse, syskonens mail och sms, vännernas kommentarer, förstår man att något riktigt allvarligt ligger och skaver under ytan. En kränkning, en orättvisa som fått allvarliga konsekvenser. Pappan har förgripit sig på henne.

Nu kräver Bergljot att få berätta sin historia, och att mamman och systrarna lyssnar. Hon berättar men de väljer att inte tro henne.  För vad händer då? Hela familjemyten, deras sanning, går i kras. Alla härliga familjejular, somrar vid havet. Skulle pappa kunna göra något sådant?  Två olika sanningar finns att förhålla sig till, alltså.

Bergljots berättelse kräver att även jag som läsare lyssnar. Språket är som vågor. Upprepar sig, kommer igen och igen. Försöker övertyga och övertygar.  Föräldrarnas och syskonens historier berättas också, indirekt. Det finns förståelse och medkänsla även för dem.  För vem är enbart ond eller likgiltig? Och hur var pappans barndom egentligen?

Dock kan Bergljot inte förlåta och glömma för ”—det blev ingen lösning om det inte gjordes i rätt ordning. Den som har svikit ska inte få beröm för att ha erkänt sitt svek förrän den sårades förtvivlan, sorg och vrede har blivit bekräftade. Utan det faller ångraren till marken som en sten.—”

Boken väcker frågor som alltid är intressanta, om skuld, ansvar, försoning, förlåtelse och livslögner.

Boken kom ut på norska 2016 och skapade en intressant debatt i Norge. Familjen i boken har nämligen många likheter med Vigdis Hjorths egen familj. Hur verklig får en roman vara?

 

Maria P.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s