Ida Jessen : En ny tid

En bok som jag bland annat valde för omslagets skull. En bleknad tapet med blommor och blad som för tankarna till mina mor- och farföräldrar.

I januari 1904 är Lilly Höy på väg till Thyregod i Jylland för att påbörja sin första lärartjänst. Hon är på väg, skriver hon i sin dagbok. Hon kommer fram till ett litet samhälle, ett hedlandskap med en klunga hus, och ständig blåst. Men skolan är nybyggd, med lärarbostad på vinden och Lilly startar sin lärargärning med stor entusiasm.

Dagboken glöms dock bort, livet kommer emellan. Hon hittar den och börjar skriva igen när hennes man, doktor Bagge, ligger döende på sjukhuset. Deras äktenskap har varit tyst, baserat på rutiner, lite kallt, mycket korrekt. Mannen har inte berättat att han är sjuk, allvarligt sjuk, utan i tysthet medicinerat sig själv och till slut sett till att han kan dö på sjukhuset. Lilly, som nu blivit änka, vandrar frysande runt i det stora huset, packar ihop tillhörigheter, funderar och grubblar på maken som hon aldrig förstått. Med tiden hittar hon tillbaka till sig själv, lär åter känna den hon var för tjugo år sedan. Som att reda ut en härva trassligt garn, få tag på tråden och börja nysta. Och när hon nystar minns hon, åren som gått, känslor som har varit glömda, barnen som hon undervisade, människorna hon lärt känna. Doktor Bagge har sett till att hon klarar sig ekonomiskt och Lilly börjar långsamt leva igen, tar körkort, skaffar en ny bostad, tar hand om ortens nystartade bibliotek.

Det är en ny tid både för samhället och för Lilly. Det är en intressant, eftertänksam berättelse både på det personliga planet och historiskt. Berättad med stor respekt och ömhet. Det långsamma, arbetsamma livet; allt som förblir osagt. Människors vänlighet som tar sig uttryck, inte i ord, utan som gåvor. Det lilla samhällets utveckling; hedarna som försvinner, skog som planteras som lä för vinden, nya byggnader och nya vägar.

Jag ser fram emot den andra delen i serien, ”Doktor Bagges anagram”, som kommer i höst. Det är makens, Vigand Bagges historia. Och då måste jag nog läsa om ”En ny tid”, jag känner (som ett barn av min tid …) att jag borde läst långsammare, i ett lugnare tempo!