Detta monster till bok består av 831 sidor dagbok, dikter och renodlat självbiografiska anteckningar.
Ulf Lundell har varit förbannad länge och är det än idag, men mest förbannad var han runt millennieskiftet. Det han gör för att hantera ilskan är att skriva så tangenterna yr på sin gamla skrivmaskin. Ulf Lundell har väl aldrig varit de små gesternas man, jag kan tycka att det ibland blir för mycket, för osorterat och alldeles för långt, men å andra sidan vad hade blivit kvar om någon redaktör försökt tämja den urkraft som finns i hans aldrig sinande flöde. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan enorm textmassa.
Skulle, gud förbjude, min dagbok över vår samtid publiceras skulle den också bli lång och svavelosande. Jag skulle dock inte ägna mig åt alla personangrepp som bara känns unkna. Ulf Lundell skulle tjäna på att utesluta dessa och höja blicken.
Boken igenom strösslar han med sina musikreferenser, redan i första meningen nämns Bob Dylan (någon som blev förvånad). Detta sätter en viss ton i boken.
Ulf Lundell skriver som han tänker, högt och lågt. Han sitter på sin gård och slänger skit på det mesta i vårt lilla land. Han ondgör sig över ”Robert slänga-med-håret-oj-vad-det-rockar Wells”, Bingolotto, vänsterpartister, cyklister, Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Robinson-Emma, feminister, ”Margareta Goebbels Winberg” och detta är bara en liten del av alla rallarsvingar.
Han är och förblir en betraktare som karvar ut små segment av samtiden. Man får inte del av några lösningar utan han lägger endast fram sin syn på sakernas tillstånd.
Ulf Lundell är en gnällspik av guds nåde (väldigt sällan i positiv bemärkelse), en folkhemsnostalgiker, en naturskildrare, en obotlig romantiker, allt sprunget ur ett arbetarklassperspektiv och det 60-tal som format honom. Han skriver också mycket om ”sitt” land, om allt som gått fel sedan vi lämnat folkhemmet, solidariteten och jämlikheten bakom oss. Ingen kan besjunga folkhemmet som Ulf Lundell.
Insprängt i flödet av rallarsvingar och tjuvnyp mot vår alltmer infantila samtid kursiverar han texten och berättar om Tom och Rikard (sin egen uppväxt). ”Vi hade skogarna. Vi hade bergen … Vi älskade den platsen. Den var helig för oss … Vi kände huggormarna, rävarna, grävlingarna, rådjuren och älgarna. Vi kände fåglarna, grottorna, vi kände till och med havet, fjärden.” Det blir vemodigt, vackert och nostalgiskt.
Ett annat viktigt inslag är de vackra naturskildringarna. ”Solen står högt, vinden svag…rådjuren går makligt över fälten, hararna jagar varann, och nere över skogen skriker vråken”. Ulf Lundell är en nutida naturskildrare.
Frukost på en främmande planet är mycket Ulf Lundell, det är väldigt, väldigt mycket Ulf Lundell. Precis som vanligt.
När allt är över och röken lagt sig, står vi 831 sidor senare och undrar:
”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu”.
Lennart ”Vi är på fri fot
Vi är på rymmen
som förr” Svensson.
Här finns boken! Lundell Frukost på en främmande planet
Hela Halmstad läser 