Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.
Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.
Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.
I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.
Vad tyckte jag om boken?
Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.
Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.
Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.
/ Frida W – Stadsbiblioteket
Hela Halmstad läser 