De mörka vattnen stiger

”De mörka vattnen stiger”,  Margaret Drabbles senaste roman, kom ut på svenska 2017.  Det är längesedan jag läste något av henne, men jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om henne i slutet av 70-talet och på 80-talet. Det var ändå med viss tvekan jag började läsa ”De mörka vattnen stiger” eftersom den handlar om ålderdom, sjukdom och död. Jag är inte riktigt där än, men ändå, nästan …

Francesca (Fran) Stubbs är på väg till en konferens om äldrefrågor. Hon arbetar fortfarande vid 70+ för en välgörenhetsorganisation, som rådgivare vid byggandet av äldreboenden. I bokens första stycke funderar Fran, på sitt karakteristiska sätt, över berömda sista ord:

”Hon har ofta tänkt att hennes sista ord till sig själv och på denna jord lär bli något i stil med ”din sablans fårskalle” eller kanske, beroende på dagsformen eller nattens timme, ”jävla idiot”. När bilen rusar in i trädet, eller den eftersatta värmepannan exploderar, eller röken och lågorna fyller hallen, eller när takrännan lossnar och rasar ner, kommer detta att vara hennes sista ord. Hon kan inte veta säkert att det kommer att bli så, men hon har det på känn.”

Fran tänker mycket på liv, död, åldrande. Döden skrämmer henne egentligen inte, snarare gör den henne irriterad. Likaså blir hon irriterad över alla krämpor; att inte längre ta sig upp för alla trappor till lägenheten när hissen är trasig, att inte nå böckerna längst upp på bokhyllan. Hon flänger runt hela England i sin lilla bil. Snabb i tanken och nyfiken. Tvingar sig själv vidare. Men hon ser sig inte som en som lever, snarare en som lever efter det riktiga livet. Känner sig, kanske som många äldre, lite vid sidan av. Detta hindrar henne inte från att njuta av sitt rastlösa, aktiva liv; ett perfekt kokt ägg kan göra henne lycklig. Liksom en bekväm säng på Premier Inn eller ett gott vin.

I ett par månader får vi följa Fran, hennes jämnåriga och vänner. En brokig skara som på olika sätt handskas med åldrandet.  Ex-maken Claude, kirurgen, som lever bekvämt i sin säng, med privat hemtjänst och dagar som fylls av Classic fm-radio, TV och att välja vin till middagen. Den berömde kritikern Bennett och hans, inte längre så unge, älskare Ivor som bosatt sig på Kanarieöarna i solen och värmen. Josephine, som har ordnat det bekvämt för sig i Athene Grange, ett seniorboende, och ägnar sina dagar åt broderier och litteraturforskning. Hennes ”grann-gamling” Owen, med vilken hon varje torsdag testar nya drinkar/viner. Teresa, som är döende i lungcancer.

Texten rör sig mellan olika personer, nutid och dåtid, England, Kanarieöarna, klimatfrågor, politik, äldrefrågor, litteratur och konst. Ibland går det över mitt huvud men jag är, precis som förr, fascinerad. Framförallt av personskildringarna. Och att åldrande, sjukdom och död kan skildras så knivskarpt, osentimentalt, inkännande och humoristiskt.

Och jag kan inte låta bli att ta med citatet i början av boken:

Piecemeal the body dies, and the timid soul
has her footing washed away, as the dark flood rises

  1. H. Lawrence “The ship of death”

 

Maria P., Bokbussen

Vårmys med amerikansk gotik

Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.

Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.

Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.

I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.

Vad tyckte jag om boken?

Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.

Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.

Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.

 

/ Frida W – Stadsbiblioteket

 

Relationsskildringar x 2

Jag har precis läst två läsvärda böcker som båda handlar om parrelationer ur olika perspektiv – det är den amerikanska Katie Kitamuras Separationen och Karin Aspenströms Utan dina andetag. Båda dessa böcker handlar om två unga kvinnor utan barn som befinner sig i en slags frigörandefas från sina partners och där det egna varat i en relation – vad försakar man, hur anpassar sig och vem blir man i en tvåsamhet – är ett centralt tema.  

 

separationenI Separationen av Katie Kitamura möter vi en ung kvinna som har separerat från sin make efter att han varit otrogen. Separationen som är påbörjad, men inte outad och som befinner sig i ett slags standby-läge och ännu inte är definitiv, avbryts plötsligt, då makens mor ringer och säger att hon inte hört något från sonen på tre veckor. Svärmodern är orolig, riktig orolig och betalar därför flygbiljetten till Grekland (där maken senast har hörts av) för att hon ska ge sig ut för att leta reda på honom. Med siktet inställt på att sätta punkt för förhållandet och begära skilsmässa, beger hon sig av.

Separationer – är det något roligt att läsa om? Jo, Kitamura skriver lättsamt, vaket och okonstlat med en underliggande gnutta humor.  Här finns ingen bitterhet, utan huvudpersonen ser rationellt och nyktert på separationen från maken och där hon reser i hans fotspår analyserar hon sakligt likt en relationsarkeolog hans lämningar. Detta är en välskriven, snabbläst och mycket läsvärd roman!

 

utan-dina-andetagEvelyn och Erik är ett par i 30-års åldern som skulle kunna ses som det perfekta paret. De har gjort allt man ”ska göra”  och har en gemensamt utstakad plan för framtiden. Nu återstår bara en långresa till Indien, innan det är dags för bröllop och barn.

I Utan dina andetag av Karin Aspenström möter vi ett myller av färger, lukter, intryck och platser i Indien och får samtidigt lära känna paret på deras resa genom landet. Det är något, små nyanser som skaver och undan för undan blottas deras relations brister och, varefter resan fortskrider, sätts den än mer på sin spets. Vill de båda verkligen samma sak? Kommer relationen hålla eller ej?

Aspenström skriver med lätthet och de indiska miljöbeskrivningarna (vackra och exotiska, men också präglade av ovisshet och outforskad mark) skapar en effektfull kontrast till Evelyns inre känslor och deras relation.

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden utan når fram utan bokstävernas hämskor, slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.) De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig” är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.

 

 

 

 

 

Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern “Heavy metal murder”. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock festival i Noje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. Och liksom Ruth Rendell gör i ”Stenarna skola ropa”, så avslöjas mördaren tidigt i boken. Men det gör den inte mindre spännande.

Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i ”Glaskroppar – svart melankoli”. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.

Står det svart melankoli på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag.

Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga.

Erling Persson