Vargarnas historia

Vargarnas historia av Emily Fridlund är en spännande bok med ett vackert, målande språk. Jag sträckläste den, nästan mot min vilja, i början av sommaren och det är en berättelse som stannat kvar hos mig. Det är en otäck historia som utspelar sig i en storslagen natur. Miljöskildringarna är fantastiska och man förflyttas direkt till skogarna och sjöarna i Norra Minnesota. Känner hur träden och hundarna luktar och hur det känns att paddla kanot över tysta, svarta vatten.

Här bor 15-åriga Linda med sina föräldrar. Närmaste samhälle, Loose River, ligger en bit bort. De bor i ett litet hus mitt ute i skogen. Det är fattigt och kallt. Linda är ensam och udda och verkar inte på ytan vara så värst intresserad av människor. Hon känner sig hemma i skogen, bland djuren och i kanoten på sjöarna. Där får hon vara ifred och där är hon kompetent. Lumpiga second hand-kläder, fattigdom och brist på social kompetens spelar ingen roll.

Men hon dras ändå till andra, framförallt till andra som också är udda. Den nye läraren som inte riktigt hör hemma. Klasskamraten, som bor i en husvagn och har rätt dåligt rykte. Hon ägnar mycket tid åt att fundera över dem och gör också valhänta kontaktförsök.

Vargarnas historia är titeln på ett skolarbete Linda gör på temat Människans historia. Hon vinner ett pris för mest originella arbete och en av domarna frågar: ”Vad har vargar med människans historia att göra?”. Linda svarar: ”—-Vargar har faktiskt inget alls med människan att göra. De undviker oss helt om de kan”. Det känns som en beskrivning av Linda, hon vill helst undvika människor, något som naturligtvis inte går.

 

Så flyttar ett ungt par med en liten 4-årig son in i grannhuset och Linda iakttar dem noga och intensivt, på avstånd. Ett slumpartat möte med mamman och pojken, Patra och Paul, leder till att Linda blir Pauls barnvakt. Patra är varm och sympatiskt och Linda blir nästan som en extra medlem av familjen. Hon dras in i deras till synes mysiga och hemtrevliga värld. Men nu kommer den vuxna Linda in i boken. ”Under rättegången frågade de flera gånger: När blev du säker på att något var på tok? Och svaret var antagligen: direkt”.

Detta bekräftar vad man redan förstått, något är fel. Och som läsare slits jag mellan irritation över Lindas passivitet och ångest över hennes situation som hjälplös åskådare.

Maria P., Bokbussen

Här finns boken att låna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s