Ulla-Maria Andersson kom i våras ut med tredje delen i sin självbiografiska romanserie. Böckerna heter ”Du skulle sagt som det var”, ”Kära Hinseberg” och ”Du sjöng mig hem”. Jag har precis läst de två första delarna.
Genom att läsa kan man som bekant ta sig till ställen man aldrig skulle komma till i verkligheten, tider, världar. Vissa böcker gör detta mer kännbart än andra och just nu känns det som att jag på nära håll sett rakt in i ett barns förtvivlat utsatta uppväxt och därefter befunnit mig bland fångarna på kvinnofängelset Hinseberg på 70-talet.
Böckerna handlar om Katta. Första boken, ”Du skulle sagt som det var”, är en (mag)-stark skildring av hennes uppväxt i en förort till Stockholm med en psykiskt labil mamma som mest står inne i lägenheten och smyger bakom gardinerna eller går ut på balkongen för att skälla ut barnen som leker på gården. Hon beskriver hur mamman har olika ansikten, ett vänligt som hon visar upp när andra människor är med och ett helt annat som hon har när de är ensamma. Hon kan växla snabbt mellan dessa två lägen. Pappan finns där men han räcker inte till och man anar mellan raderna att även hans liv är en kamp. Katta blir även sexuellt utnyttjad av sin farfar. När det är dags för henne och hennes bror att tillbringa veckan på sommaren hemma hos farfar så är det nästan svårt att läsa vidare.
I början av den andra boken, ”Kära Hinseberg”, har Katta precis fyllt 18. Redan som 11-12-åring började hon sniffa och röka hasch. Ganska snart börjar hon missbruka amfetamin. Hon försörjer sitt missbruk genom stölder och inbrott. 18-årsdagen blir en slags vändpunkt i livet eftersom hon då blir straffmyndig och det dröjer inte många dagar förrän hon hamnar i fängelse för första gången. Det blir många vändor ut och in på kvinnofängelset Hinseberg som till slut kommer att stå för en slags trygghet. Personalen där blir som de föräldrar hon aldrig haft. Boken slutar med att Katta blivit gravid och bestämt sig för att försöka ordna upp sitt liv. Av baksidestexten till del 3 att döma kommer det dock att krävas många turer till innan hon kommer rätt i livet. Bland annat kommer hon att bli tvungen att lämna bort sitt barn.
Böckerna bygger som sagt på självupplevda händelser och det kan man verkligen känna när man läser dem. Man kommer så nära detta liv, barnets utsatthet, övergreppen, t o m amfetaminruset kan man känna. Det är hemskt – men samtidigt hoppfullt.
Den 18 oktober kl 19.00 kommer Ulla-Maria Andersson till Vallås bibliotek på ett författarbesök. Kom gärna och hör henne själv berätta om sitt liv och sina böcker. (Förbokning Vallås bibliotek, 035-137194, entré 100kr, stud 50 kr)
Så här skriver hon om sitt föredrag:
”Min livshistoria upprör och berör, men den inger också hopp. För trots att min dotter hann fylla elva år innan vändpunkten kom, så har mycket fantastiskt hänt sedan dess. Jag är ett levande bevis på att det aldrig är för sent att förändra. Och om man orkar, vågar och vill, kan det bli hur bra som helst.”
/Maria L
Fotot av författaren är taget av Pernilla Wahlman
Hela Halmstad läser 