Jag har precis läst två böcker om nyvunnen vänskap i vuxen ålder. En vänskap som till en början är lättsam, glädjefull och kreativ, men som varefter blir kontrollerande och destruktiv.
Den ena är Baserad på en sann historia av Dephine de Vigan, som handlar om en fransk författare med skrivtvång som lär känna en spökskrivarkollega med manipulerande drag och en hel del överraskningar i bagaget. Den andra är De välvilliga av Joyce Maynard som handlar om en amerikanska med havererad karriär och ett krossat familjeliv bakom sig, som möter ett karismatisk och förmöget par som generöst bjuder in till en extravagant livsstil till ett (visar det sig) mycket högt pris. I båda böckerna får vi redan inledningsvis reda på att vänskapen kommer att gå i stå – och därefter får vi händelseförloppen berättade för oss. I Baseras på en sann historia slängs vi ganska direkt in i handlingen, medan vi i De välvilliga först får en bakgrundshistoria, där vi lär känna bokens huvudkaraktär Helen mer ingående.
Gemensamt för dessa två böcker är också att handlingen i böckerna går på lågfart. Baserad på en sann historia tycker jag är rena njutningen att läsa och ger en nästan meditativ känsla. Lugnt och ingående beskrivs vänskapen mellan författaren och L, som den nya väninnan kallas i boken, och vi som läsare får följa när de diskuterar litteratur, skrivandeprocesser och livet sittandes på cafeér och restauranger eller hemma hos författaren. I De välvilliga byggs ett spänningsförlopp succesivt upp och gör, som någon nätrecensent skrev, att ”handlingen emellanåt står och stampar på samma ställe”, något som jag också håller med om, men ser som något positivt och nödvändigt. I båda böckerna pågår nämligen ett psykologiskt spel mellan karaktärerna, något som underbyggs och förstärks av just detta långsamma. Genom att försvaga och förminska huvudkaraktärerna framträder de nyvunna vännernas respektive, mindre smickrande, sanna jag sakta men säkert. Både böckerna avslutas med ett slags förräderi.
När jag läser de här böckerna tänker jag på vad vänskap är och kan vara. Vad är som driver dessa nyvunna vänner att bete sig som de gör? Och hur jag själv skulle ha reagerat och betett mig om jag mött människor i en liknande situation?
Detta är två mycket läsvärda romaner och trots att de handlar om två kvinnor, mödrar, i olika åldrar, länder och samhällsklasser, så har de en hel del gemensamt. Vill avsluta med ett stycke ur Baserad på en sann historia:
”Hur gör folk, för att lyckas skriva, älska, sova i ett sträck, servera barnen en varierad matsedel, låta dem växa upp, låta dem ge sig av utan att klamra sig fast vid dem, gå till tandläkaren en gång om året, gymma, vara trogna, inte börja röka igen, läsa böcker + tecknade serier + tidskrifter + en dagstidning, inte hamna helt efter när det gäller musik, lära sig andas, inte sola utan solskydd, handla en gång i veckan utan att glömma något?”
/ Anna R, Stadsbiblioteket
Hela Halmstad läser 