Humor och allvar med Inger Edelfeldt

Vissa författare följer en genom åren och man vet att det oftast är värt besväret att läsa det de kommer ut med. Inger Edelfeldt är en sådan författare och det första som kom i min väg var serien ”Hondjuret” som jag läste och skrattade åt någon gång i början av 90-talet. Denna hejdlösa drift med allt vad kvinnoideal var och är träffade mitt i prick på den person som var jag för sisådär en trettio år sedan. Hondjuret var befriande långt ifrån söt, rar och lyckad där hon stod med håret på ända, cigg i mungipan och väste fram sin totalt desillusionerade livssyn.

Lite senare läste jag ”Kamalas bok” som också handlar om att inte passa in i mallen och även om den är ganska otäck så är den också full av en sorts drastisk humor. Det handlar om en ung kvinna som till det yttre verkar passa in alldeles utmärkt. Hon har jobb och lägenhet och försöker vara söt och snäll och går och väntar på ”den rätte”. Bakom fasaden lurar dock en djup känsla av utanförskap och av att inte duga, att ständigt behöva låtsas och förställa sig. Ytan av välanpassning är tunn och under den hotar avgrunden…

Till en helt annan genre hör ”De ovanligaste barnen i världen” som är en väldigt rolig bilderbok och en, som jag uppfattar det, drift med nutidsmänniskans ibland krampaktiga strävan efter att vara originell och unik. Föräldrarna i boken är så måna om att vara annorlunda att de knappt kan namnge sina barn i rädsla att namnen kanske inte är tillräckligt unika och personliga. Det blir väldigt dråpligt hur de på alla sätt vill ge sina barn en riktigt ovanlig barndom när, tro det eller ej, det enda barnen vill är att vara som alla andra.

En av Edelfeldts senare romaner är ”Konsten att dö”. Den handlar om en medelålders fotograf som har lyckats väldigt bra i sitt yrkesliv. Hon har också alltid varit extremt självständig och aldrig känt sig bunden till någon eller något. I boken befinner hon sig i en paus livet där hon blir tvungen att på olika sätt göra upp med sina livsval och se vart hennes självständighet har fört henne. Under en kamerafri dag funderar hon över hur hon ser allting liksom genom ett filter, som om det fanns en osynlig hinna mellan henne och verkligheten.

I romanen ”Fader vår” är temat nyandlighet och healing. Ett hopplöst svårt ämne att bygga en roman kring kan man tycka och lite svårt att smälta healingseanserna i boken har man kanske som läsare. Samtidigt är detta ett intressant ämne. Huvudpersonen är normalt sett väldigt rationell och skeptisk till allt övernaturligt. Men när hon får veta att hennes egen far, som hon aldrig träffat förut, är helbrägdagörare kan hon inte hålla sin nyfikenhet tillbaka – hon måste dit och undersöka vad han egentligen gör. Många frågor om tro och tvivel ställs när man får följa huvudpersonens inre resa i denna lätt bisarra miljö.