Det är Frankrike, Paris och 1960-tal. Anne rymmer från ett fängelse för unga kvinnor och i flykten skadar hon språngbenet, astragalen i sin fot. Hon släpar sig fram genom skogen ut på landsvägen och blir där upplockad av Julien, som även han har ett förflutet som fängelsekund. Detta innebär början på en långsamt stapplande enbent flykt från rättvisan.
Anne inleder en kärleksrelation med Julien och förflyttar sig med hjälp av honom från lägenhet till lägenhet, vars innehavare alla befinner sig i samhällets periferi. Anne är en ung flicka på glid – gladlynt, rastlös och orädd, detta trots sin totala utsatthet och trots att vissa bekantskaper kräver tvivelaktiga motprestationer för sin givmildhet. Som vuxen, mamma och kvinna ser jag varningsflagg överallt, men allt som sker i handlingen, sker utifrån Annes unga sinne – spontant, oreflekterat och utan en minst gnutta moralisering.
Berättelsen rör sig i Annes nu, med undantag för några få återblickar till fängelsetiden – och som läsare undrar jag och väntar på svar – vem är Anne, vad hon varit med om tidigare och vad har fört henne till denna plats i livet? Astragal är skriven av den fransk-algeriska Albertine Sarrazin som gick bort redan vid 29-års ålder och delvis är självbiografisk. Detta är kanske anledningen, tänker jag, till den knapphändiga bakgrundshistorien.Förordet av Patti Smith ger dock mer kött på benen om Sarrazins eget liv.
Astragal utkom på franska 1965 och på svenska två år senare. Detta är en nyöversättning utgiven 2016. Över 50 år har gått, men romanen känns ändå aktuell (med undantag från all rökning som sker överallt även på sjukhusrummen) och jag tänker att den här boken mer än väl kan sättas i handen på en ung läsare av idag!
/ Anna R, Stadsbiblioteket
Hela Halmstad läser 