Idag träffades deltagarna i Stadsbibliotekets och Söndrums biblioteks gemensamma Franska litterära läsecirkel för sista gången. Till detta tillfälle hade vi läst Falskmyntarna av André Gide.
Andre Gide var en fransk författare, poet och dramatiker född i Paris. Gide var en mycket kontroversiell person och under många decennier var han en central person i franskt kulturliv. År 1947 fick han Nobelpriset med definitionen:
| ” | för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. | „ |
Falskmyntarna anses som Gides mästerverk och skrevs 1925. En metaroman om en författare som skriver en roman. Den har uppmärksammats för sin komposition och stil, sina personporträtt och tankeväckande idéinnehåll.
Vad tyckte vi då om boken? Flera av oss tyckte att boken var svår att läsa. Detta berodde på sättet som boken var skriven på – hur handlingen blandas med dagboksanteckningar i både nu och dåtid, utdrag ur en fiktiv bok med samma namn som boken och brevväxlingar mellan karaktärerna. En av oss tyckte att boken var helt fantastisk. För att strukturera upp handlingen hade denna entusiastiska läsare gjort en mindmap, där bokens samtliga karaktärer och deras inbördes förhållanden hade listats upp.
Vi pratade länge om bokens form. Någon påtalade att boken som ”en roman i romanen” är ett formexperiment, där beskrivningar av det fysiska landskapet i stort saknas och där kronologin inte är helt rak. Inga yttre ting för handlingen framåt, utan vi som läsare är lämnade till bokens många karaktärer – i många fall Eduoard och i ett stycke dyker plötsligt en berättarröst upp, som inte funnits med tidigare. I formexperimentet finns även en tredimensionalitet, där ett och samma förlopp skildras ur olika perspektiv.
Vad handlar boken om? Vi tyckte att inte det var helt lätt att beskriva detta. Boken handlar om ett antal människor som försöker hitta sina liv, tyckte någon. Slutet av boken var förskräckligt tyckte en annan. Där ser man tecken på gängkultur, där en stark ledare får de andra att göra som den vill. I flera av bokens stycken så finns det homoerotiska antydningar och trots att ingenting uttalat händer, så finns där i detta ett latent maktspel på gränsen till att bli utnyttjande. Någon påtalade att boken har många likheter till ryssen Leonid Leonovs Tjuven. Vi diskuterade att det kan gå i trender vad författare skriver om.
Två av oss läste upp stycken i boken som de fastnat för. Båda dess stycken handlade om äktenskapet och kvinnans roll i. Vi diskuterade länge den borgerliga familjen, en institution där kvinnan levde på mannens bekostnad och vad detta gjorde med makarna. Någon sa att i katolska länder är äktenskapet ett sakrament och samhällets fundament som man inte helt enkelt kan utträda ur, vilket kan ställa till det om man inte är lycklig i äktenskapet.
En annan diskussion som följde var den om kvinnorollen då och nu, då vi i bokens handling möter unga kvinnor, som förhåller sig lite olika till den tidens ideal. Vi diskuterade länge begreppet oäkting med anledning av att Bernard, en av bokens huvudkaraktärer, i bokens inledning får reda på att han är oäkting och samtidigt är förtjust i Laura, som väntar barn utanför äktenskapet, och som han därmed vill rädda ur vanära. Någon berättade att ordet oäkting kommer ifrån att barnet saknade laglig arvsrätt.
Vi avslutade våra diskussioner med att diskutera vad bra böcker egentligen är. Någon uttryckte det med att det är böcker som gör något med en, lämnar spår och som stannar kvar hos en efter en längre tid. En annan uttryckte det med att bra böcker även kan vara sådana, vars handling man har glömt, men som lämnat kvar en så stark känsla, så att man ändock minns den utifrån just känslan.
Träffen avslutades med utropet att valet av ”Falskmyntarna” var ett modigt val av bok.
/ Annika och Anna R
Hela Halmstad läser 