Kjell Espmark – poesi som motstånd

Espmark_Kjell_1Kjell Espmark, född 1930, är en av våra betydande författare. Han är dessutom framstående litteraturvetare, professor vid Stockholms universitet 1979-95. Som litteraturhistoriker har han specialiserat sig på den poetiska modernismen; böckerna Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977) behandlar den modernistiska tekniken att via bilder uttrycka själstillstånd. Han har också skrivit en utmärkt monografi om Tomas Tranströmer, Resans formler (1983).
På 80- och 90-talet skrev han sju romaner som brukar benämnas Glömskans tid. De handlar om ett samhälle i förvandling, en betraktelse av vår samtid ur sju synvinklar, ofta med satirisk och samhällskritisk udd.

Det är dock som lyriker han gjort störst avtryck. Dikterna är resonerande, bildtäta, panorerar över tid och rum. Inte sällan skriver han rolldikter, iklär sig en historisk, oftast helt anonym, gestalt. Det är som diktaren vill låta det förflutna träda fram, att ge de glömda och förtrampade livet åter. Så länge någon minns finns man! Espmarks texter vibrerar av ett moraliskt patos, dock aldrig moraliserande.

Det är disigt som i tidernas morgon.

Över fjärden far en frysande text,

kåre på kåre.

Vad som kunde vara en häger

prövar vingarna och lyfter. Löftet

om löv i kronorna infrias.

Och jag reser mig långsamt

ur den hopsjunkna mannen på bänken.

Det är dags att uppfinna världen

 

Det är disigt som i tidernas morgon, ur Den inre rymden (2014)

Jag här länge uppskattat Espmarks lyriska berättande, att i prosapoemets form lyfta fram de stora sammanhangen. 80-talssamlingarna Tecken till Europa (1982) och Den hemliga måltiden (1984), Det levande har inga gravar (2002) samt Vintergata (2007) vill jag särskilt framhålla.

En dikt ur ovan nämnda Vintergata är ett bra exempel på Espmarks rolldiktsteknik. Man kan tänka sig att diktjaget är en utfattig irländsk bonde, någon gång under det svältande 1800-talet.

Allt jag ägde var en slägga.

Klippan ytterst mot havet

var det ingen som frågade efter

så jag var fri att krossa den, först till flis,

dag efter dag efter dag,

sedan till stoft att blanda med tång.

I jorden jag tvingat mig till från havet

satte jag potatis jag tiggt.

Men min största erövring var ett ansikte

ljuvare än potatisblom

och en röst som sände vågor längs ljumsken.

Tillsammans gladdes vi åt skörden.

Det var året före potatispesten

och dödens längs vägarna.

 

Allt jag ägde var en slägga, ur Vintergata (2007)
Håkan Olsson

Finns Kjell Espmarks böcker på ditt bibliotek?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s