Jag har hört mycket positivt om Björn Ranelids författarskap men har ändå alltid varit lite tveksam. Är han verkligen bra? Är det sant det som så många säger? Döljer de lätt solkyssta kinderna en ordkonstnär?
Jag måste veta och min nyfikenhet har jag valt att stilla med Ranelids nyutkomna bok Överbefälhavarens hemlighet, där vi får följa överbefälhavaren Axel Wiman. Boken har ingen långdragen inledning utan redan på första sidan kastas läsaren in i hetluften och försvarsmaktens presskonferens, där Axel ska redogöra för statusen av det svenska luftrummet och farvattnet. Ingen ny situation för Axel, men den här gången blir det annorlunda. Hans privata liv och känslor börjar bubbla upp till ytan, minnen gör sig envist påminda och läsaren tas med på ett livets resa.
Ser man till handlingen händer det egentligen inte så mycket, det är en rätt enkel historia som presenteras med en stram berättarram, men som Ranelid istället har valt att fylla till bredden och förgylla med guldkanter. Det är inte en bladvändare i klassisk mening där man febrilt vill veta vilken hemlighet Axel Wiman bär på, utan boken är mer en bladvändare på det vis att den ger en lustfylld läsning. Det är inte resans mål som är det viktiga, snarare är det färden som är målet. I boken har Ranelid ett sätt att uttrycka sig på som stundtals för mina tankar till Jonas Gardells författarskap och metaforiska uttryckssätt. De har båda förmågan till målande och känslomässiga uttryck, utan att på något vis krångla till det eller få texten att bli otillgänglig. Och det är ju alltid trevligt. Möjligtvis att texten ibland blir onödigt ålderdomlig, kalla mig konstig om ni vill, men på något vis gillar jag det.
Så, för att återgå till den ursprungliga frågan. Tycker jag att Björn Ranelid är en trevlig författare och vågar jag rekommendera honom vidare?
Absolut!
Frida
Finns boken på ditt bibliotek?
Björn Ranelid Överbefälhavarens hemlighet
Hela Halmstad läser 