Förbjuden kärlek, hallucinogena droger och ett uns av galenskap

leonoraTill det tredje surrealistiska läsecirkeltillfället hade vi läst två självbiografiska kortromaner av konstnärinnan och författaren Leonora Carrington – ”Lille Francis” och ”Där nere”. När man läser självbiografiska romaner, så är det svårt att inte titta på författarens egen livshistoria, så det var något som vi inledde kvällen med.

Leonora Carrington föddes 1917 i England och växte upp i en förmögen katolsk familj. Under barndomen var hon upprorisk, blev reglerad från flera katolska skolor och blev som 13-åring ivägskickad till en konstskola i Italien. När hon återvände hem, så hade hon beslutat sig för att bli konstnär, något som hon också blev mot sin fars vilja. När hon var 19 år träffade hon den 26-år äldre tyske konstnären Max Ernst som hon rymde till Paris tillsammans med.  Max Ernst var gift och hans hustru jagade efter paret – något som kom att ligga till grund för ”Lille Francis”.

Boken handlar om den unga upproriska flickan Amelia vars far Ubriaco lämnar henne för att tillsammans med ynglingen Lille Francis ge sig av på en roadtrip på cykel på fransk landsbygden. De tältar, badar, bor på hotell, äter, dricker, besöker knarkarkvartar och hallucinerar. I bokens andra del, så hämtar dottern Amelia hem fadern Ubriaco och Lille Francis går ner i en djup sorg och ger sig ut i skogen och äter hallucinogena svampar och får ett nytt huvud i form av ett hästhuvud innan boken får ett oväntat dramatiskt slut.

År 1940 blir Max Ernst, som tysk jude, internerad och skickad till koncentrationsläger. Leonora flyr från Frankrike till Spanien, får en psykos och hamnar på ett mentalsjukhus som därefter blir kortromanen ”Där nere”.  Här skildras hur Leonora spänns fast, drogas, våldtas och förnedras och vi får följa hennes psykotiska tankebanor och ideér.

surrealistisk läsecirkel
Hur gick då samtalet om ”Lille Francis”?  Någon sa att romanen är helt absurd, gränslös, med en historia som oregerligt går fram och tillbaka med mycket djur, färger och symboler. Någon annan kände att den blev irriterad när den läste, då historien inte följde någon logisk linje, det stundom var svårt att hålla reda på vem som var vem och att historien gick hit och dit. En tredje tyckte att det var ett förhållningssätt man fick inta, dvs att bara sätta sig och åka med på turen, utan att behöva förstå allt – och kanske därefter ta reda på information om författarinnan för att därefter läsa boken på nytt. Vi diskuterade vikten av att känna till historien bakom berättelsen. När man kände till den, så blev boken mycket mer förståelig. Handlingens Lille Francis klär sig i boken i rollen som Leonora och vi funderade på varför det just är så, varför är hon en yngling? Relationen med Ubriaco (Max Ernst) har inget sexuellt över sig, ingen kärlek. Vad menade hon med det? Flera tyckte att texten var skriven på ett sådant sätt att den skapade många bilder i huvudet på oss som läsare, nästan som en film. Någon tyckte att historien aldrig gick på djupet, utan låg och guppade, surfade på vågorna på händelseförloppet. Lille Francis och Ubriaco är och besöker en man som använder opium, de ser hallucinationer och vi undrar om inte även de har nyttjat drogen själva också. Under hallucinationerna i skogen dukas mat upp vid ett gästabud, en hord av konstnärer, arkitekter och författare, och någon kopplade detta till en Indiana Jones-film, där de festar på ormar och andra skumma delikatesser. Någon återkopplade historiens inledning om modern som en multiplikationstabell som surrealismens uppgörelse med konstruktivismen.

Hur diskuterade vi då om ”Där nere”? Någon tyckte att titeln var tvetydig. Man inser snart att Leonora i romanen är sjuk. Hon beskriver sjukdomsförloppet mycket bra – både utifrån perspektivet som betraktare och inifrån som sjuk. Det börjar i det lilla – när hon låser sig, låser sig även bilens motor och hon känner hur hon kan påverka omvärlden.  Fortsätter i det stora – allt från de värdsliga till det gudomliga. Kriget drar fram och Leonora sätter hela andra världskriget och dess konsekvenser på sina axlar och blir desperat när hon inte kan lösa problemet. Någon nämnde stycket när Leonora får tillbaka en rad personliga småsaker och att hon som ett barn namnger och sorterar, varje enstaka ting, vilket ger en makalös beskrivning,  och allt mynnar ut i att dessa små saker skapar ”mötet mellan färg och tal, måleri och litteratur: Konsten”.

Till det nästa och sista tillfället läser vi Sture Dahlströms ”Cyklonmannen”.

Vill du låna ”I underjorden: Lille Francis och Där nere” som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s