Det är inte lätt att göra Katarina Frostenson texter rättvisa. De undandrar sig tvärsäkra omdömen, utspelar sig mellan raderna; ibland är språkljuden viktigare än semantiken och frånvaron av glimrande metaforer är påtaglig. Fostenson debuterade 1978 med samlingen I mellan och ansågs redan på 80-talet som en betydande lyriker. Böckerna I det gula (1985) och Stränderna (1989) kan särskilt framhållas. Frostensons stil har en grundton som känns igen men utformningen varierar, de senare samlingarna Karkas (2004) och Tal och regn (2008) är mindre till formatet, mer koncentrerade. Torts en allvarlig botten är dikterna fyllda av språkglädje, som om hon lekte med orden.
Djupt i en föreställning
jag vill veta vad där finns
-men inget finns där, allt framkallas
Drivande språk
Visar sig när tonen hörs
Träder fram, står still inför
Forslas vidare, lämnar efter sig de tysta märken…
Så inleds en långdikt, Skuggan av en gåva, med kommentaren till Håkan Rehnberg
Man kan tänka sig poeten i betraktelse av en målning av Rehnberg (som för övrigt gjort omslaget till boken Karkas, i vilken aktuell dikt återfinns). Tavlan finns men är tom tills den framkallas av en betraktare. Konstupplevelsen beskrivs som en ton men för att fånga musiken måste man överkomma sig själv, forslas vidare. Poeten igångsätter fantasin och läsaren medskapar dikten på samma sätt som tavlan öppnar sig inför en villig tittare.
Ibland behöver man inte läsa tjocka romaner, det kan räcka med några rader av en mångbegåvad lyriker.
Håkan Olsson
Finns böckerna av Katarina Frostenson på ditt bibliotek?
I det gula
Stränderna
Karkas
Tal och regn
Hela Halmstad läser 