Här kommer en kort rapport från första läsecirkelträffen i vår surrealistiska läsecirkel. Till första träffen 30/9 hade vi läst delar av Andre Bretons surrealistiska manifest och tre noveller ur novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami – ”Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna”, ”Eftermiddagens sista gräsmatta” och ”Elefanten som gick upp i rök”.
Vi inledde kvällen med en snabb introduktion till vad surrealism är. Någon har sagt att surrealismen kan beskrivas som ”Det tillfälliga mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.” I texterna som vi läste uppmanades vi att hålla utkik efter oväntade möten eller kollisioner mellan dröm och verklighet, där symboler från det undermedvetna kunde dyka upp, uppror och motstånd mot rådande ordning och svart humor.
I den första novellen ”Fågeln som vrider upp…” får bokens huvudkaraktär flera telefonsamtal – dels från en okänd mystisk kvinna och dels från sin fru. Vi diskuterade om dessa samtal kunde vara signaler från det undermedvetna. Något kanske vill förmedlas huvudkaraktären med dessa signaler – en arbetslös hemmaman som befinner sig i glipan mellan sitt nya och gamla jag. Någon funderade på om telefonsamtalen var hittepå, kanske befann han sig i ett skedde mellan normal verklighetsuppfattning och galenskap? Vad är verklighet om man är ensam och ingen är där och bekräftar att det som sker verkligen sker?
Huvudkaraktären får i uppdrag av sin fru att ge sig ut i en mörk gränd för att leta efter deras katt. Huvudkaraktären har aldrig tidigare varit i gränden, men frun som är rädd för mörker och spindlar har varit där. Denna mörka gränd funderar vi på om det kan vara en metafor för relationen mellan huvudkaraktären och hans fru. En fru som ömsom uppmuntrar ömsom befaller, hotar och skäller och stundom behandlar honom som ett barn.
När huvudkaraktären befinner sig i gränden möter han en ung flicka som ber honom vänta på katten i hennes trädgård. När han sitter där i solen, så. nickar han till. Vi funderade på om mötet med flickan kanske inte alls ägde rum, utan var en dröm.
Fler av oss noterade den ensamhet som ofta finns i Murakamis böcker. Någon sa att den skapade starka olustkänslor. Det finns något monotont i berättelsen och samtidigt som många vardagliga företeelserna beskrivs noga in i minsta detalj, så når huvudkaraktären aldrig fram till mål.
Någon uttryckte att titel ”Fågeln som vrider upp världen…” var mycket underlig, medan någon annan (en fågelskådare) tyckte att den var väldigt fin.
Vi pratade om de sexuella fantasier som Murakami beskriver. Om villiga, utmanande, lustfyllda kvinnor som lockar å ena sidan och ytliga, distanserade, känslokalla relationer utan kärlek och närhet å andra. Vi funderade på hur den japanska synen på sexualitet ser ut och hur tas emot och förhåller sig till det Murakami skriver. Ingen av oss visste riktigt.
Vi diskuterade även kopplingar mellan de tre novellerna och fann flera. Det som nämns i förbigående ”jag klippte gräsmattor som ung” i ”Fågeln som vrider upp…” kan direkt relateras till killen som klipper gräsmattor i novellen ”Eftermiddagens sista gräsmatta”. Perfektionismen och det smått maniska kontrollbehovet i strykningen ”I fågeln som vrider upp…” kan också liknas vid perfektionismen vid gräsmatteklippningen. Vi såg även en koppling mellan den den försvunna katten i ”Fågeln som vrider upp…” och elefanten i ”Elefanten som gick upp i rök”.
Vid nästa tillfälle läser vi dikter skrivna till Halmstadsgruppens verk av Erik Lindegren. Forsättning följer…
Vill du låna ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!
/ Anna R
Hela Halmstad läser 