Lindegren, Halmstadgruppen och 38 ekfraser

Mjellby-översikt

Här kommer en andra rapport från vår surrealistiska läsecirkel. Inför denna träff hade vi läst valda delar ur poeten Erik Lindegrens (1910-1968) diktsamling ”Samlade dikter”. I denna samling finns 38 dikter där Lindegren har tolkat konstverk av konstnärerna i Halmstadgruppen. Detta att tolka bilder i text kallas för ekfras. NE.se förklarar begreppet med att ekfras ”betecknar i modern litteraturvetenskap litterära texter som beskriver och tolkar faktiskt existerande eller fiktiva bildkonstverk”.

tavla 1Sökaren av Erik Olson

Vi fick berättat för oss att tavlan föreställer en mänsklig figur med delar som representerar de mänskliga sinnena – syn, smak, lukt, känsel osv. Detta är ett återkommande motiv för Erik Olson – från 1930-talet och fram till 1980-talet. Någon funderade på titeln ”Sökaren” – att söka genom att bryta ner och därefter åter bygga upp. Det ser ut som kroppsdelarna på människofiguren plockats itu och därefter har monterats ihop med delarna lite hit och dit, på fel plats. Dikten har samma titel som konstverket och tanken om kroppsdelarna som olika sinnen återkommer i diktningen: ”Jag har mångfaldigat mina jag och mina irrande sinnen”. Vi pratade om stycket: ”Jag vet att endast den finnande finner”, och att detta inte var det klassiska ”att den som söker finner”, utan att det faktiskt var den som finner som finner. Någon funderade på stycket ”Fientliga spejare vid alla mina gränser”. Gränserna kan vara sinnena – som är det som skiljer människans yttre från det inre. Man kan egentligen aldrig veta hur något verkligen är, utan det enda man vet är det som sinnena förmedlar till en. Stycket ”Jag har förbrukat himlavalvet och multiplikationstabellen” – det oändliga och det strukturerade – kan ses som surrealisterna önskan skaka om världen och det ordnade organiserade. Vi konstaterade att dikten har tre delar – ett har, ett söker och ett finner. Dikten inleds med: ”Mitt jag är spänt mellan fyra hästar i fyra väderstreck” som vi härledde till ett tortyrliknande bestraffningsätt som användes under Medeltiden och som i dikten kan beskriva sökarens inre spänning och splittring – det som driver sökaren.

 

Tavla 2Kosmisk moder av Waldemar Lorentson

Vi var alla inne på att tavlan gestaltar en mor som håller sitt barn (eller människan/mänskligheten) i sin famn. Någon tyckte att bilden ingav trygghetskänslor, någon annan att kvinnan för hen representerade Moder Jord/Moder Natur och en tredje att tavlan rent av väckte obehag, då bilden visar modern som dubbelexponerad och som någon som sjunker bort. Eller träder hon kanske fram ifrågasatte en fjärde? Är kvinnan modern – jungfru Maria? Vem håller hon i famnen? En levande människa eller människan efter jordelivet. Lindeberg skriver: ”Vänta mig under jorden, sök mig i min urna”. Vi diskuterade kontraster i tavlan – mörker/ljus, varm/kallt. Bergen och jorden – lite bibliskt, tyckte någon, som jorden den allsmäktiga. Kvinnan ser ut som naturformationer. Kvinnans öga lyser tjusigt, sa någon, och någon annan kopplade detta till uttrycket ”ögonen som själens spegel”. Tavlan är målad 1935 – en tid som präglades av oro i Europa. Vi funderade på om kvinnan ändå var en stark moder håller om och beskyddar. Längtan efter trygghet i den oroliga världen. Människan är liten när krig rasar. Modern är samtidigt spänd i axlarna tyckte någon. Halsen är formad som ett hjärta. Den lysande fyren kan ses som ett hopp i mörkret.

Tavla 3Hamn av Axel Olson

Tavlan målades 1939 som en reaktion på att kriget brutit ut i Europa. Vi diskuterade den avbildade människa vars ryggtavla vi ser i bilden – sittandes vid hamnen, med nedböjd överkropp, utstrålandes uppgivenhet, jordens undergång, hopplöshet, väntandes på kriget, försjunken och maktlös. Vi funderade på symboliken i de detaljer som tavlan innehar: tex ankaret som en symbol för hopp, korset för tro och snäckan, vars skugga tar formen av ett hjärta, för kärlek. I dikten skriver Lindegren ”att siestans stiltje hotas av frälsarkransens tecken” och i tavlan kopplar vi samman frälsarkransen med livbojen – också en symbol för hopp och liv. Vi diskuterade att Öresunds var stängt för båttrafik under andra världskriget. Vi tyckte oss ana ett sug mot horisonten. Mörkt hav, men med en ljusning i horisonten. Lindegren skriver i dikten: ”Om när den låga himlen skall doppa sin panna i havet.” Vi diskuterade att ljuset kommer bakifrån människan, vilket är ologiskt, då ljuset istället skulle ha kommit framifrån. Vi pratade om titeln ”Hamn” – en trygg hamn som är osäker, den gamla tryggheten är på väg att försvinna. Någon nämnde även ”i det förtöjda står masternas osynliga klaviatur”, där masterna kan ses som mellanrummen mellan tangenterna på klaviaturet.

Tavla 4Nuit transparente av Waldemar Lorentson

Vi fick berättat för oss att tavlan var ett exempel på konkretism, som till skillnad från abstrakt konst som har förenklat ett annat motiv, aldrig har haft något föreställande i botten, utan är ett objekt i sig. Hjärnan får vid dylika verk leta efter något att känna igen och det som Lindegren har gjort med dikten är att han har fått översätta och tolka detta det till ord. Tavlan är kylig, utan känslor, i blåa toner och med geometriska former. Någon tyckte att tavlan skildrade stunden då man går och lägger sig och ser skuggorna dansa på väggen. Lindegren skriver: ”Lyser dig ju ända in i sömnen genom dagarnas vakande vaggas flor”. Någon tyckte sig se ett segel och någon annan ett fönster. Vi diskuterade om man står utanför och tittar in eller inne i huset. Någon nämnde stycket: ”Lyser dig ju ända fram till ditt kärleksmöte med intet”. Ett möte som inger förhoppning, men som blir inget genom sömnen som kommer.

Till nästa läsecirkeltillfälle läser vi Leonora Carringtons sjävbiografiska roman ”I under jorden.

Vill du låna ”Samlade dikter” av Erik Lindegren som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R

Sture Linnér – Mulåsnan på Akropolis: mitt Hellas genom tiderna

Den förre FN-diplomaten och docenten i grekiska Sture Linnér (1917 – 2010) har i en rad olika böcker behandlat grekiskt kulturliv och historia. Jag har läst de flesta av dem med stor förtjusning. Att läsa Sture Linnér är som att ösa ur en ständig brunn med lärdom och vitterhet.
Mulåsnan

Mulåsnan på Akropolis är ett veritabelt smörgåsbord. Här trängs essäer om kretensisk vårmorgon med minoer och mykener; det dagliga brödets betydelse för greker med essäer om Bysans och Arkadien samt om Mulåsnor på Akropolis.

Det är en bok som i sin mångfald har tilltalat mig mycket och som också är ett bevis för att kulturen står över allt annat när det verkligen gäller.

I maj 1943 skulle Sture Linnér promoveras till filosofie doktor i Uppsala Just befann han sig emellertid i Grekland på uppdrag av Röda Korset . Han beslutade sig för att ta promoveringen i egna händer och förlägga den till, som han säger ”…den lämpligaste av alla platser – i Apollons Delfi”

    På den tiden var dock inte Delfi den säkraste av orter utan snarare ett slags ingen mans land, där grekiska rebeller stred dagligdags med den tyska ockupationsmakten. Trots det lyckades Sture Linnér ta sig upp till tempelområdet och hittar där också ett lämpligt lagerbladsträd att ta kvistar ur för att egenhändigt fläta en krans.

Mitt uppe i sitt värv får han plötsligt syn på en ung man, som riktar en bössa mot honom. Linnér är för tillfället civilklädd och på det klara med att hans utseende lätt kunde bli misstagen för att vara tysk. Han förstår att här gäller det att handla snabbt. Vad gör han? Kastar sig över den unge mannen och avväpnar honom? Nej istället börjar han sjunga en grekisk sång som sjungits av många grekiska upprorsmän genom åren:

 

”Hur länge, pallikarer, ska vi väl leva så?

                 Som lejon ibland bergen vi ensamma får gå.

                 I grottor är vår boning, blott snår vi runtom ser,

                 Vårt hem har vi fått lämna, att ej bli trälar mer.

                 Vi mistat våra bröder, ej far och mor vi har,

                 Av vänner, släkt och fränder vi ingen mer har kvar.

                 Dock bättre är förvisso en timme vara fri

                 Än fyrtio år få leva i bittert slaveri.”

(Linnér, 1996, s. 260)

 

Den unge mannen sänker sin bössa och vinkar sig till Sture Linnér för att
ställa de frågor som greker ställt alltsedan Homeros dagar – ”Vad heter du, varifrån kommer du, vart är du på väg?”

Jörgen

Klicka här för att hitta Sture Linnérs andra böcker!

Bortsprungna katter, mystiska telefonsamtal och elefanter som går upp i rök!

Här kommer en kort rapport från första läsecirkelträffen i vår surrealistiska läsecirkel. Till första träffen 30/9 hade vi läst delar av Andre Bretons surrealistiska manifest och tre noveller ur novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami – ”Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna”, ”Eftermiddagens sista gräsmatta” och ”Elefanten som gick upp i rök”.

ElefantenVi inledde kvällen med en snabb introduktion till vad surrealism är. Någon har sagt att surrealismen kan beskrivas som ”Det tillfälliga mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.” I texterna som vi läste uppmanades vi att hålla utkik efter oväntade möten eller kollisioner mellan dröm och verklighet, där symboler från det undermedvetna kunde dyka upp, uppror och motstånd mot rådande ordning och svart humor.

I den första novellen ”Fågeln som vrider upp…” får bokens huvudkaraktär flera telefonsamtal – dels från en okänd mystisk kvinna och dels från sin fru. Vi diskuterade om dessa samtal kunde vara signaler från det undermedvetna. Något kanske vill förmedlas huvudkaraktären med dessa signaler – en arbetslös hemmaman som befinner sig i glipan mellan sitt nya och gamla jag. Någon funderade på om telefonsamtalen var hittepå, kanske befann han sig i ett skedde mellan normal verklighetsuppfattning och galenskap? Vad är verklighet om man är ensam och ingen är där och bekräftar att det som sker verkligen sker?

Huvudkaraktären får i uppdrag av sin fru att ge sig ut i en mörk gränd för att leta efter deras katt. Huvudkaraktären har aldrig tidigare varit i gränden, men frun som är rädd för mörker och spindlar har varit där. Denna mörka gränd funderar vi på om det kan vara en metafor för relationen mellan huvudkaraktären och hans fru. En fru som ömsom uppmuntrar ömsom befaller, hotar och skäller och stundom behandlar honom som ett barn.

När huvudkaraktären befinner sig i gränden möter han en ung flicka som ber honom vänta på katten i hennes trädgård. När han sitter där i solen, så. nickar han till. Vi funderade på om mötet med flickan kanske inte alls ägde rum, utan var en dröm.

Fler av oss noterade den ensamhet som ofta finns i Murakamis böcker. Någon sa att den skapade starka olustkänslor. Det finns något monotont i berättelsen och samtidigt som många vardagliga företeelserna beskrivs noga in i minsta detalj, så når huvudkaraktären aldrig fram till mål.

Någon uttryckte att titel ”Fågeln som vrider upp världen…” var mycket underlig, medan någon annan (en fågelskådare) tyckte att den var väldigt fin.

Haruki Murakami (Fotograf: Murdos)

Haruki Murakami (Fotograf: Murdos)

Vi pratade om de sexuella fantasier som Murakami beskriver. Om villiga, utmanande, lustfyllda kvinnor som lockar å ena sidan och ytliga, distanserade, känslokalla relationer utan kärlek och närhet å andra. Vi funderade på hur den japanska synen på sexualitet ser ut och hur tas emot och förhåller sig till det Murakami skriver. Ingen av oss visste riktigt.

Vi diskuterade även kopplingar mellan de tre novellerna och fann flera. Det som nämns i förbigående ”jag klippte gräsmattor som ung” i ”Fågeln som vrider upp…” kan direkt relateras till killen som klipper gräsmattor i novellen ”Eftermiddagens sista gräsmatta”. Perfektionismen och det smått maniska kontrollbehovet i strykningen ”I fågeln som vrider upp…” kan också liknas vid perfektionismen vid gräsmatteklippningen. Vi såg även en koppling mellan den den försvunna katten i ”Fågeln som vrider upp…” och elefanten i ”Elefanten som gick upp i rök”.

Vid nästa tillfälle läser vi dikter skrivna till Halmstadsgruppens verk av Erik Lindegren. Forsättning följer…

Vill du låna ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R

Bokmässeminnen:

Jag missar ALDRIG:
Det känns varje gång som jag missar en massa, men DN:s monter har jag nog besökt varje år. Gratiskarameller och dito kassar brukar jag också förse mig med.

Bästa mässminnet:
Ett trevligt möte med Jonas Ellerström där vi pratade om Wislawa Szymborska. Visserligen var det tre år sedan men det är fortfarande oöverträffat.

Värsta mässminne:
I höjd med Susedalen spillde jag kaffe över mina ljusa byxor. Sen gick jag hela dagen med huvudet högt och försökte se oberörd ut. Nästa år ska jag antingen a) ta med ombyte b) ha mörka kläder c) inte vara så begiven på kaffe.

 

Favoritförfattare jag mött:
Karin Johannisson är min nya ledstjärna. Hon är smart, ödmjuk och knivskarp.

Böcker som köptes:
Kollegan har pratat varmt om Att lära en sten att tala av Annie Dillard så den köpte jag i två ex. Två essäsamlingar av Virginia Woolf, Neil Youngs biografi och två pastakokböcker blev det också.

Jag går helst på mässan ensam eller i sällskap med…
Kan inte gå ensam för då går jag vilse. Bästa sällskapet är således en kollega med lokalsinne och som dessutom gillar samma seminarier.
Smart tips:
Efter kaffeincidenten vägrades vi tillträde till italienska finkrogen vilket var bra för annars hade vi aldrig hittat libanesiska pärlan Meza mix.

Gör upp ett schema! Risken är annars att man bara vimsar runt.

Drick vatten.

Njut – det är en kick att får ta del av så mycket som man sen tar med sig till arbetet resten av året.

Jeanette

Bokmässan 2015 – en rapport

Elisabeth:

Jag missar ALDRIG: Bokförlaget Ellerströms monter, där finns de bästa böckerna

 Bästa mässminnet: Seminariet med Karin Johannissons och Anna Jörgensdotter, om kvinnliga genier och psykisk sjukdom. Klokt och intressant

 Värsta mässminne: När en upptäcker att F i programmet betyder fredag och inte är en lokalbeteckning och att seminariet om Gunnar Ekelöf är på en annan våning i en helt annan del av huset och en kommer att missa det.
OCH alla självbelåtna kulturmän som i

 Favoritförfattare jag mött: Mött och mött, men jag såg Ian McEwan på ganska nära håll, räknas det?

 Böcker som köptes:  Bara sådana som jag har läst och gillar. Se bilden nedan!
mässan bild 2015

 Jag går helst på mässan ensam eller i sällskap med: Helst i sällskap med någon väldigt synkroniserad och likasinnad, annars ensam.

Smart tips: Det finns en tidskriftsmonter där de rear ut trevliga saker som de annars presentar sina prenumeranter med. Hårfön, filtar, smycken. I år hittade jag min favoritögonskugga till ett vrakpris. Se bild ovan.