”Den gamle kungen i exil” av Arno Geiger

9186905112Geiger har under sex års tid skrivit en bok om sin pappa som drabbats av Alzheimers sjukdom. ”Det har tagit lång tid att förstå något om de grundläggande ting som gör att vi blir de vi blir” skriver Geiger. I boken skildras samtal och händelser mellan författaren och pappan som är på väg från familjen in i sjukdomen.

Geiger använder ett varmt, kärleksfullt och enkelt språk för att beskriva surrealistiska ögonblick som hopar sig i vardagen. Det blir komiska och bisarra samtal som också speglar oro och förtvivlan. ”En katt stryker genom trädgården. Pappa säger: ”Tidigare hade jag också katter, inte direkt mina egna, men som delägare.” En annan gång, när jag frågar hur han mår, svarar han: ”Det sker inga under, men det finns tecken.” Så oväntade meningar, lika osannolika och svävande som drömmar.”

Boken är översatt till över 30 språk och är den skildrar på ett vackert sätt hur det är att vara familj eller vän till en person som insjuknar Alzheimers. En av sommarens bästa lästa böcker.

Låna Den gamle kungen i exil på Biblioteken i Halmstad.

Likanande böcker: Small World av Martin Suter

/Susanne

Vår tids hjälte – eller historien om Viktor (och mig)

Victor_Tsoi_1986_croppedHar du hört talas om Viktor Tsoi? Eller gruppen Kino? Om inte, så är det inte alls konstigt för Viktor Tsoi avled i en bilolycka i Tukums, Lettland, den 15 augusti 1990, endast 28 år gammal och gruppen lades ner i samma veva.

Men 25 år efter detta sitter jag i ett hus i Halmstad och lyssnar på honom på iTunes. Varför? Ja, säkerligen av samma anledning som ryska tio-åringar springer omkring med hans porträtt fastsytt på sina jeansjackor, ryska universitetsstudenter i Sverige gråter när Kino spelas på en fest och konstnärinnan Elvira Tjevtjuk målar in klotter med hans namn på en husvägg i en av sina tavlor. När vår allas Måns Zelmerlöv vinner Melodifestivalen med ”Heros” och textraden ”We are the heroes of our time”, så tänker jag först på den ryske författaren Michail Lermontovs klassiska verk från 1840 ”Vår tids hjälte”, sedan på John Lennon och därefter på Viktor Tsoi och Kino som 1989 hade en hit med låten ”Den sista hjälten” och konstaterar att varje tid (och plats) har sina hjältar.

Min egen historia om Viktor börjar i skymningen i ett kök på sjunde våningen på Vasilijön i Sankt Petersburg sommaren 1995, när jag i lugnan ro lyssnade på radio och hörde låten ”Natt”. Bom, krasch, bang, så hade jag blivit ett Kino-fan. Nästa dag åkte jag till köpcentrat Gostinyj Dvor och köpte hela Kinos samlade produktion på kassett (jag hade inte råd med CD-skivorna), vilket blev början på en musikalisk kärlekshistoria.

Kino var en av de grupper i den sjudande musikscenen i det sovjetiska Leningrad på 1980-talet som vann mark vid perestrojkans införande. Tsoi skrev i sina låttexter om det personliga, nära och vardagliga som i tex ”Åttondeklassaren”:

”Mammas läppstift, äldre systerns stövlar, jag behöver inte anstränga mig när jag är med dig och du är stolt över mig, du älskar dina dockor, ballonger, men prick klockan tio väntar mamma på att du ska komma hem”.

det personligt politiska som i ”Mamma vi har alla blivit galna”:

”Du måste vara stark. Du måste kunna säga ”Bort med händerna! Bort från mig!” Du måste vara stark! Varför ska du annars finnas till?”

det stora och samhälleliga i tex ”En stjärna vid namn solen”:

”2000 år av krig. Krig utan någon särskild orsak. Krig är de ungas sak. Medicin mot rynkor. Rött, rött blod. Om en timme är det redan jord. Om två växer där blommor och gräs. Om tre lever jorden på nytt.”

och det sublimt samhällskritiska som tex i ”Lokaltåg”.

”Lokaltåget för mig dit, vart jag inte vill, i vestibulen är det kallt, men samtidigt ganska varmt, i vestibulen är det rökigt, men samtidigt ganska fräscht, varför tiger jag, varför skriker jag inte, jag tiger.”

Vill  du se och höra Kino? Sök på ”Viktor Tsoi” på YouTube!

/ Anna R
OBS: Låttexterna ovan är fritt översatta av mig!

Kvinnor som får barn, läs och blir berörd?

Den vita stadenJag blev mycket berörd av en bok jag läste under våren, Den vita staden av Karolina Ramqvist.

Romanen är en fortsättning på ”Flickvännen”, som kom ut 2009 om Karin som levde med en kriminell man och levde ett liv i lyxvilla med dyra kläder, skor och saker men den handlade också om ensamheten och rädslan som Karin kände inför livet med honom som när som helst skulle kunna förändras.

I Den vita staden har Karin blivit ensam. John är inte där. Det är oklart var han finns. Om han finns.

Hon har fått en dotter, Dream, som är ungefär 8 månader gammal när boken börjar.  Redan i inledningen inser man att Karin inte har det bra. Ute är det snöig, kall vinter. Ytterdörren är låst och innanför står en papperskasse med oöppnade fönsterkuvert.  Karin har blivit ensam, passiv, panikslagen och samtidigt handlingsförlamad. Hon betalar inte räkningar, hon gör ingenting, mer än ammar. Kroppen har förändrats, mjölken fläckar ner henne och gör henne ofräsch. Hon ser ingen framtid utan glider runt i ett märkligt tillstånd utan kontakt med verkligheten.  Ensamheten och ångesten lurar och allting är vitt: snön, bröstmjölken och dimman över sjön utanför fönstret. Vitt som en tomhet, vitt som ett liv utan konturer.

Precis som i Karolina Ramqvists tidigare böcker tycker jag om språket och hennes sätt att skapa en kvinnas liv. I Den vita staden får man möta en kvinna som blivit mamma utan att egentligen önska det själv. Citat: ”För honom var tanken på ett barn ett fönster som öppnades, för henne var det ett som stängdes.” Och senare i romanen: ”Det var han som hade velat ha barn men det var hon som hade fått det.” Hon är inte alls i fas med sitt liv som mamma och de praktiska omständigheterna runt hennes liv gör det inte lättare Barnet är ett hinder samtidigt som det är barnet som får henne att gå vidare, att inte bara ge upp.

Trots att Karin, rent praktiskt, lever ett liv som de flesta inte kan relatera till tror jag ändå att många som precis blivit mamma kan känna igen sig i den där ensamheten och osäkerheten man känner. Det är inte enkelt som i glansiga mammamagasin med skrattande vackra mammor på omslagen utan verkligheten är tuffare. Men jag tror också att man känner igen sig i den stora ödmjukhet och självklarhet man känner inför att barnet tar plats i livet och vänder det ut och in. Värmen och känslorna är omtumlande. Barnet tar över världen man lever i och gör den till en annan och man kommer inte undan.

Carolina

Finns boken på ditt bibliotek?
Den vita staden av Karolina Ramqvist
läs också:
Flickvännen av Karolina Ramqvist