Om att vara först, sist och mittemellan!

Ibland är man först. Först på den där senaste nya omtalade spänningsromanen som alla vill läsa. Man kanske inte ens stod på första plats i reservationskön, utan på sjätte, men eftersom biblioteket köpt in flera exemplar av samma titel, så fick man den direkt. Bara sådär! Boken är helt ny, med rena vita sidor, luktandes lite kemiskt av trycksvärta och man är den allra första i hela vida Halmstad som bläddrar i boken. Det känns nästan lite högtidligt magiskt…

Men det finns ju även det omvända – när man inte har hittat till en författare eller titel, förrän sist av alla. När den tidigare så populära titeln står, så där lite pinsam och bortglömd i bibliotekshyllan. Den kanske ser ok ut på utsidan, men så öppnar man den..

Den är fuktskadad i någon del, har hundöron varstans, en och annan lös sida, det ligger en fasttorkad bananfluga på någon sida, nerkletat blod efter en mosad mygga på en annan och någon har använt de vita sidorna i slutet som ett anteckningsblock. Man står där och väger boken i handen – ska jag låna den trots allt? Kanske tar man den ändå, kanske beställer man in titeln från ett annat bibliotek och chansar på att det exemplaret är i bättre skick eller så kanske köper man den själv som pocket på nätet…

När jag började arbeta på bibliotek, så blev jag uppriktigt överraskad över att böckerna på biblioteket var så nya och fräscha. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, en massa gammalt bråte på hyllorna? Jag tror att de flesta aktiva låntagare vill ha nytt och fräscht (med bredd och av god kvalitet) på hyllorna. För året inkom våra tio folkbibliotek med över 5000 nya skönlitterära exemplar för vuxna i sin katalog (och då är inte fack- eller barn- och ungdomslitteraturen inräknad) och samtidigt föll en och annan titel bort i form av gallring. Gallring hjyssas det lite om. Är det ok att slänga böcker? Om vi inte skulle gallra något alls så skulle beståndet på fem, tio, femton, tjugo år ha vuxit med ett ofantligt antal exemplar.

Vad jag vill komma till är att jag ser ett biblioteks samlingar som ett äppleträd. Det måste underhållas genom att beskäras, gödslas och kartgallras för att må bra och få fina friska frukter.

PS: Och ja, ser du en fuling enligt ovan, så påtala det gärna, så gallrar vi och köper ett ersättningsexemplar om möjligt.

/ Anna R