Tomas Tranströmer 1931-2015
Det brukar talas om Tomas Tranströmers metaforik, hans unika sätt att få relationen mellan sakled och bildled att blixtra av energi. I den femdelade dikten Om historien, som i vid mening gestaltar vårt förhållande till tiden, beskriver poeten islossningen:
En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
långt ute.
Alltihop liknar historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
vi lyssnar.
Ur Om historien, ur Klanger och spår (1966).
En dag i mars mottar jag beskedet att Tranströmer gått ur tiden. Vi har gått så länge längs samma trader att det känns som en nära bekant avlidit. Men dikterna lever och de har inte sällan fungerat som den där omtalade ledstången i långdikten Schubertiana.
För drygt tjugofem år sedan gifte sig en nära vän. Vigseln skedde på Grand hotell i Mölle. Jag hade fått i uppdrag att läsa en dikt och nästan omedelbart visste jag vad det skulle bli. Ofta har jag citerat den för mig själv.
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
I nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopkupen
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde
Eldklotter, ur Det vilda torget (1983)
Håkan Olsson
Finns böckerna på ditt bibliotek?
Det vilda torget
Klanger och spår
Dikter och prosa 1954-2004
