Äntligen erhöll Tomas Tranströmer nobelpriset. Hade han inte skrivit på svenska hade priset förmodligen varit i hamn för åtskilliga år sedan.
Tranströmer har ofta beskrivits som metaforens, den litterära bildens, mästare. Få använder detta grepp effektivare. Spänningen mellan sakled och bildled laddar dikterna, kompassnålen darrar,texterna är dels sakligt grundade, ofta i en igenkännbar miljö, dels riktade bortom det vardagliga. Som författarskapets allra första rad — ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” — där vaknandet liknas vid ett fall. Åskådligt och mångtydigt på samma gång, rörelsen både riktad uppåt och neråt.
Poesin är det mest informationstäta av alla språkliga former, den kan s a s omfatta hela världen i en mening. Senare i samma dikt (Preludium, ur 17 dikter, 1954) sägs medvetandet ”omfatta världen/ som handen griper en solvarm sten.”. Denna språkliga täthet, där varje ords specifikavikt är oerhörd, står i samklang med poetens samlade verk, som ryms inom en normalstor romans pärmar.
I Det vilda torget, 1983, finns en kort tvåstrofig dikt, Eldklotter, som behandlar kärlekens mirakulösa kraft, dess trots-allt:
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
Tranströmers dikter är som detta tjuvmjölkande, en medicin mot mörker och hopplöshet, helt utan biverkningar.
/Håkan Olsson
Hela Halmstad läser 