I tisdags gick vi på djupet med Doris Lessings roman Det femte barnet.
Till det yttre är det en bok om ett par som träffas på en fest. Gifter sig, köper ett stort hus utanför London och fyller det med barn. Allt är frid och fröjd;
familjesammankomster och öppna planlösningar och brödbak fyller huset.
Det femte barnet vänder upp och ner på allt. Han beskrivs som ett monster: missbildad, o-empatisk, våldsam, störd.
Här kommer några repliker från kvällens diskussion:
Det är sent sextiotal och den sexuella revolutionen och en massa annat har gått Harriet och David förbi. ”De är dryga och dumma” och det är svårt att tycka synd om dem trots att man förstår deras vånda och svåra situation.
Här finns samhällskritik, föräldrarna har ingen hjälp att hämta för sitt annorlunda barn. Varken sjukvård eller skola kan erkänna att det är problem med Ben, allvarliga problem.
De låter honom bara slinka igenom och bli någon annans bekymmer senare. Den institutionen han hämtas till är fruktansvärd, han drogas, spänns fast och spolas av med en slang då och då. Mamma Harriet hämtar hem honom fast hon vet att hon därmed offrar resten av sin familj. Ben skulle ha dött om hon inte gjort det.
Ensamhet är ett annat tema i boken. Både Harriet och David är liksom kära i lyckan, i sin bild av lyckan mer än i varandra. Barnen ingår också i denna idé om hur deras liv ska vara. När Ben förstör denna bild blir de handfallna och isolerade.
Lessing beskriver ett samhälle utan skyddsnät. När Ben blir äldre tas han upp som en pikant maskot i ett kriminellt gäng som drar runt, stjäl vandaliserar och lever utanför både normer och samhället.
En annan bra bok som tangerar ämnet är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver.
2001 skrev Doris Lessing en fortsättning på Det femte barnet, den heter Ben, ute i världen.
De mest entusiastiska av oss tänker läsa den.
Annars är cirkelns nästa läsprojekt den tunna men täta Mörkt vatten av Joyce Carol Oates!
Hela Halmstad läser 