Det poetiska landskapet innehåller många udda arter. Aase Berg, född 1967, hör till de mer egenartade. Hon debuterade 1997 med diktsamlingen Hos rådjur. Mest uppmärksammad har mamma-trilogin blivit. I den första delen, Forsla fett (2002), beskrivs graviditet och födande i drastiskt sinnliga språkkonstruktioner.
I den följande samlingen, Uppland (2005), ställs frågor om den lilla lyckan är möjlig. Det kan låta så här:
Lilla vackra gräsand
overkliga bebis
gummibåten gupparÖversinnligt miffo
vecklar upp sin blickfångst,
greppar handens höjning,
stirrar vindögt på ”Aha!!
Eller denna lilla vackra betraktelse kring barnakroppen:
Hjärtslagen Roslagen
i fontanellen
Saltkråkan snorkråkan,
skitiga storfotan,
skrattkartans smultronställen
(Fotfolk)
I den avslutande delen, Loss (2007) har det mörknat. Faror hotar, både inifrån och utifrån. Det gör ont att släppa loss:
Förgätmigej
Ett minne blått:
Jag killade henne
så hon kiknade
över hela
den skruvade kroppen
(Blue glue)
I höstas kom Bergs senaste bok, Liknöjd fauna. Denna är annorlunda än mammatrilogin, både till form och innehåll. Dikterna beskriver ett slags undergång, det är sent i världen. Å ena sidan den liknöjda djurvärlden, å andra en förvirrad grupp hönor som försöker strukturera en sönderfallande värld men hjälp av managementfloskler och nyspråk. Hönsdikterna blir tämligen politiska, Alliansen förlöjligas effektivt. Hönorna stavar illa och särskriver å det grövsta:
Det är avgörande med ValFrihet; att
Individen tillåts välja mellan alla val. Här
i Höns Huset finns det sopran, alt, bas, tenor
& säckpipa. Vi har i övrigt gemensam form
med just Säck Pipa.
(Höns Hiraki)
Aase Berg verkar också som kritiker i Dagens Nyheter.
/Håkan Olsson
Hela Halmstad läser 