Lars Forssell — den poetiske narren

Lars Forssell, 1928-2007, är en udda figur i den svenska 1900-talslyriken. Å ena sidan lärd skrivare i en högmodernistisk tradition, å den andra författare till schlagertexter. Genomgående är hans fascination för maskspel, där bl a rolldikter besvärjer rädsla och dödsskräck. I en tidig dikt, ur samlingen Narren (1952), identifierar han sig med 1600-talsdiktaren Lars Wivallius (som skrivit den välbekanta Klage-wijsa, öfver thenna thorra och kalla whåår, och vars bedrägerier placerade honom i en dansk fängelshåla på 1630-talet):

Fängelsegluggen är en grön och vårlig tavla,
Och gallret tungt av klättrande rankor
och doften av gallret.
Vintern den sjunger jag i grönska
Men grönskan, den sjunger min fångenskap
och svår köld i mitt hjärta.

Nu är min ensamhet så tung som fjärlars flykt.
Och såsom löv och svarta marken,
Liljekonvaljer och bäckar sorlande
Mot värmen och den fria rymden öppnar sig,
Så sluter sig min vintersång
Min gröna dröm och mitt öga.
Wivallii klagan

Forssell översätter texter av franska vissångare, exempelvis George Brassens eller Léo Ferré, vars Snurra min jord sjöngs in av Jan Malmsjö. Sextiotalet ser Forssell lämna bidrag till en mer politiskt orienterad lyrik, samlingen Oktoberdikter (1971) skildrar i lyrisk form Lenins liv:

Man talar om grymheten
Den skulle synas redan på utanskriften
”de mongoliska kindknotorna”
frosten i de sneda ögonspringorna
vargbettet
och de fanns grymhet
mot de grymma
och listen som lurade
ondskan i bakhåll
och köld.

Det fanns telegram som inte är läsning för barn
”Arkebusera dem! Döda dem!”…

Ur Oktoberdikter
Personligen håller jag den suveräna sonettsamlingen Sånger (1986) som författarens främsta verk. Här återkommer de forssellska stildragen — bildtätheten, Shakespeare, folkvisan. I en sentida kommentar till Shakespeares sonett 146, med de avslutande raderna ”So shalt thou feed on Death, that feeds on men,/ And Death once dead, there´s no more dying then.” skriver Forssell:

När Döden en gång dött dör ingen mera.
Bryggan står tom, färjstället övergivet.
Vi väntande kan vända hem till livet
Från Glömskans flodbädd av förtorkad lera.

Men ryktet om hans död är överdrivet.
Döden är efter oss och bor i skrevor
Som lav och smitta i det liv vi lever.
En fråga efter frågor. Sönderrivet

är ovisshetens dok. Som alla andra
går du till sängs och drömmer om en flod
och färjan som kröp mott oss där vi stod

i uppgiven gemenskap med varandra.
Döden bevattnar oss, hans gräs och föda.
Dör döden, färjkarl, är vi alla döda.

Se där en paradoxal hyllning till det korta tillstånd vi kallar liv.
/Håkan Olsson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s