Johannes Anyuru – Homeros i förorten

Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Boken prisades för sina oväntade sammanställningar mellan grekisk mytologi och skildringar av vardagligt förortsliv.

Jag sitter på en träbänk
fångad mellan alla dessa ord och världsbilder
och ser himlarna bryt ut genom varandra
som årstider av eld.
Bortom fotbollsplanen
skyfflar Odysseus in bröd i stenugnen
och skriker på makedonska åt en alkis…

Som en nutida beatpoet vandrar jaget runt i vardagen och låter nuet färgas av mytens klanger, resultatet blir något alldeles nytt.

I Städerna inuti Hall (2009) har perspektivet vidgats. Formatet är större och det politiska allt viktigare, flera har jämfört med Göran Sonnevi. Boken handlar om drömmar och klasskillnader med två återkommande begrepp, lagen och låset, i centrum.

Du finns
inte
I den verklighet som framställs
är tecknet för varan
varan.

I fjol utkom romanen Skulle jag dö under andra himlar.

/Håkan Olsson

Läslysten 9 april

En liten tapper skara samlades för att utbyta bokupplevelser medan teet svalnade i kopparna.
PepparkakshusetCarin Gerhardsen skriver spännande och otäcka böcker, ofta om barn som far illa. Bl. a. Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn. De är läsvärda och gör starkt intryck.
En ny författare är amerikanen John Verdon, som har skrivit den kluriga thrillern Tänk på ett tal. Den har en pensionerad kriminalkommissarie i huvudrollen som åtar sig att hjälpa en gammal skolkamrat som fått några märkliga hotbrev. Det utvecklar sig till en katt- och råttalek mellan en seriemördare och polisen. Väldigt spännande och med bra beskrivna huvudpersoner.

David Foenkinos har både skrivit boken och regisserat filmen Nathalie – en delikat Nathaliehistoria. Den är skriven på ett lite lustigt sätt med insprängda trivia, dvs onödigt vetande, som bryter upp och lättar upp historien. Det handlar om en djup sorg efter en älskad makes död och vägen tillbaka till en ny kärlek, men en alldeles oförutsägbar sådan. Dessutom är det roligt att se hur en fransk författare ser på en svensk man, vilket den manliga huvudpersonen är.

Gå din väg men stannaJohanna Nilsson ska besöka stadsbiblioteket och vi pratade om hennes bok Gå din väg men stanna. Den är mörk på utsidan och mörk på insidan, det handlar om ätstörningar och panikångest. Och om kärlek. Fascinerande och lärorik. Hon kommer med en ny bok nu, Jag är den som skall komma, men den hade ingen hunnit läsa än.

Belinda Bauer deckartrilogi om den lilla byn Shipcott nära Wales rekommenderas dem som vill ha vardagsrealistisk spänning med driv i handlingen. Mörk jord, Skuggsida, Ni älskar dem inte – har alla teman med barn som behandlas illa och vilka följder det kan föra med sig i framtiden.

AgaatMarlene van Niekerks stora verk Agaat är verkligen läsvärd. Man får veta mycket om apartheidtiden i Sydafrika samtidigt som man engagerar sig i huvudpersonernas relationer med hatkärlek mellan den vita farmägaren och hennes svarta hushållerska. Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, är också en lärorik historia, inte minst för många unga som inte vet hur arbetslivet fungerar. För det är en modern arbetarskildring samtidigt som det är en utvecklingshistoria om en ung kvinna som lever i en drömvärld men vaknar upp till verkligheten då hon får arbete på ett äldreboende.
Drömhjärta av Cecilia Samartin handlar om kubaner som flyr till USA.
Tamara McKinley har skrivit flera romaner som utspelar sig i Australien, bl.a. Gryningstimmen.
Så pratade vi om Ngozi Chimamanda Adichies En halv gul sol om Nigerias och Biafras historia och David Benioffs Tjuvarnas stad om Leningrads belägring.
Drömhjärta          Gryningstimmen          En halv gul sol           Tjuvarnas stad

Aase Berg — det lyriska födandet

Det poetiska landskapet innehåller många udda arter. Aase Berg, född 1967, hör till de mer egenartade. Hon debuterade 1997 med diktsamlingen Hos rådjur. Mest uppmärksammad har mamma-trilogin blivit. I den första delen, Forsla fett (2002), beskrivs graviditet och födande i drastiskt sinnliga språkkonstruktioner.

I den följande samlingen, Uppland (2005), ställs frågor om den lilla lyckan är möjlig. Det kan låta så här:

Lilla vackra gräsand
overkliga bebis
gummibåten guppar

Översinnligt miffo
vecklar upp sin blickfångst,
greppar handens höjning,
stirrar vindögt på ”Aha!!

Eller denna lilla vackra betraktelse kring barnakroppen:

Hjärtslagen Roslagen
i fontanellen
Saltkråkan snorkråkan,
skitiga storfotan,
skrattkartans smultronställen

(Fotfolk)

I den avslutande delen, Loss (2007) har det mörknat. Faror hotar, både inifrån och utifrån. Det gör ont att släppa loss:

Förgätmigej
Ett minne blått:
Jag killade henne
så hon kiknade
över hela
den skruvade kroppen

(Blue glue)

I höstas kom Bergs senaste bok, Liknöjd fauna. Denna är annorlunda än mammatrilogin, både till form och innehåll. Dikterna beskriver ett slags undergång, det är sent i världen. Å ena sidan den liknöjda djurvärlden, å andra en förvirrad grupp hönor som försöker strukturera en sönderfallande värld men hjälp av managementfloskler och nyspråk. Hönsdikterna blir tämligen politiska, Alliansen förlöjligas effektivt. Hönorna stavar illa och särskriver å det grövsta:

Det är avgörande med ValFrihet; att
Individen tillåts välja mellan alla val. Här
i Höns Huset finns det sopran, alt, bas, tenor
& säckpipa. Vi har i övrigt gemensam form
med just Säck Pipa.

(Höns Hiraki)

Aase Berg verkar också som kritiker i Dagens Nyheter.

/Håkan Olsson

Gunnar Björling – reduktionens mysterium

Gunnar BjörlingLyrikern Gunnar Björling, 1877-1960, är den mest särpräglade av de finlandssvenska poeterna. Ofta ansedd som poeternas poet drev han sina texter i en allt mer reducerad och genomlyst riktning. Onödiga ord utelämnas, meningar lämnas ofullbordade, syntaxen hänger i luften.

Vill du läsa mera? Till bibliotekskatalogen!

Ej jag har att säga
ord blir färre
tystnande
vad har jag att säga?
Enklare kanhända
längtar att ett stillnar

Ord och ej annat (1945)

Björlings dikter kan beskrivas som ordmusik, ofta med en lätt mystisk ton. Det är som vore den lakoniska stilen skärvor av en förlorad helhet.

Minns jag dig
stillare
ordlös
och ögat talade
klart,
ansiktet, marmorhuggnads-
bleka,
hör jag dig
bortomljusstilla,
minns jag-

Luft är och ljus (1946)

Björling bodde vid Brunnsparken i Helsingfors, i en ombyggd bastu. I februari 1944 träffades huset av en bomb och författaren förlorade allt han ägde, däribland högar av dikter.

Björlings komprimerade form fortsätter att fascinera, de ofta fjäderlätta texterna äger en sällsam tyngd

O hav, ljus
och på himmelen
och som grönljus
som löv grönt
o som allts
kvällsljus
mellan skiftningars
molnljust

Som alla dar (1953)

/Håkan Olsson

Wislava Szymborska

Polsk poet och Nobelpristagare, född 1923 död 1 februari 2012. En av personalens favoritpoeter, vi uppskattar den skenbara enkelheten, humorn och förtätningen. Här dikten Nära ögat ur samlingen med samma namn:

Nära ögat
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var — en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

/Elisabeth Skog

Lars Forssell — den poetiske narren

Lars Forssell, 1928-2007, är en udda figur i den svenska 1900-talslyriken. Å ena sidan lärd skrivare i en högmodernistisk tradition, å den andra författare till schlagertexter. Genomgående är hans fascination för maskspel, där bl a rolldikter besvärjer rädsla och dödsskräck. I en tidig dikt, ur samlingen Narren (1952), identifierar han sig med 1600-talsdiktaren Lars Wivallius (som skrivit den välbekanta Klage-wijsa, öfver thenna thorra och kalla whåår, och vars bedrägerier placerade honom i en dansk fängelshåla på 1630-talet):

Fängelsegluggen är en grön och vårlig tavla,
Och gallret tungt av klättrande rankor
och doften av gallret.
Vintern den sjunger jag i grönska
Men grönskan, den sjunger min fångenskap
och svår köld i mitt hjärta.

Nu är min ensamhet så tung som fjärlars flykt.
Och såsom löv och svarta marken,
Liljekonvaljer och bäckar sorlande
Mot värmen och den fria rymden öppnar sig,
Så sluter sig min vintersång
Min gröna dröm och mitt öga.
Wivallii klagan

Forssell översätter texter av franska vissångare, exempelvis George Brassens eller Léo Ferré, vars Snurra min jord sjöngs in av Jan Malmsjö. Sextiotalet ser Forssell lämna bidrag till en mer politiskt orienterad lyrik, samlingen Oktoberdikter (1971) skildrar i lyrisk form Lenins liv:

Man talar om grymheten
Den skulle synas redan på utanskriften
”de mongoliska kindknotorna”
frosten i de sneda ögonspringorna
vargbettet
och de fanns grymhet
mot de grymma
och listen som lurade
ondskan i bakhåll
och köld.

Det fanns telegram som inte är läsning för barn
”Arkebusera dem! Döda dem!”…

Ur Oktoberdikter
Personligen håller jag den suveräna sonettsamlingen Sånger (1986) som författarens främsta verk. Här återkommer de forssellska stildragen — bildtätheten, Shakespeare, folkvisan. I en sentida kommentar till Shakespeares sonett 146, med de avslutande raderna ”So shalt thou feed on Death, that feeds on men,/ And Death once dead, there´s no more dying then.” skriver Forssell:

När Döden en gång dött dör ingen mera.
Bryggan står tom, färjstället övergivet.
Vi väntande kan vända hem till livet
Från Glömskans flodbädd av förtorkad lera.

Men ryktet om hans död är överdrivet.
Döden är efter oss och bor i skrevor
Som lav och smitta i det liv vi lever.
En fråga efter frågor. Sönderrivet

är ovisshetens dok. Som alla andra
går du till sängs och drömmer om en flod
och färjan som kröp mott oss där vi stod

i uppgiven gemenskap med varandra.
Döden bevattnar oss, hans gräs och föda.
Dör döden, färjkarl, är vi alla döda.

Se där en paradoxal hyllning till det korta tillstånd vi kallar liv.
/Håkan Olsson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

Edith Södergran — nydanare och visionär

Vad säga om Edith Södergran som inte redan sagts, mer än att hon är en banbrytande diktare?

På biblioteken kan du låna dessa böcker av Edith Södergran.

Edith Södergran

Bildkälla: Svenska litteratursällskapet i Finland

Född i S:t Petersburg 1892, gick i en tyskspråkig skola, familjen förmögen. Södergrans flyttade till Karelska näset, fadern tidigt död. Lungsjuk redan i unga år tillbringade Edith flera år på sanatorier, bl.a. i Davos. Den ryska revolutionen gjorde familjen utblottad och poeten levde till sin död 1923 alltmer isolerad tillsammans med modern i det då till Finland hörande Raivola.

Påverkad av tysk expressionism (hon skrev sina första dikter på tyska) och fransk symbolism debuterade hon 1916 med samlingen Dikter. Den fria versformen, moderna stilmedel och inte minst den erotiska sinnligheten mottogs med fullständig avoghet, boken fick blott en välvillig recension. I efterhand ses diktsamlingen som en vägröjare för modernismen inom svenskspråklig lyrik.

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
Min trädgård är full av skärvor.

Tre systrar

Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.
Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger, att hon blev olycklig.
Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

I de följande böckerna, Septemberlyran (1918) och Rosenaltaret (1919), skruvas tonen upp. Med tydlig påverkan av Nietzsche och hans övermänniskoidéer rör sig poeten fritt i världsalltet, profetisk och skinande. Stilen är olympisk, liksom i staccato.

Min lyra

Jag avskyr tanken…
Var är min älskade jättelyra?
Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.
O du min jättelyra,
du hänger över världen som ett frågetecken.
………………………………………………………………….
Då jag dör,
kastar jag mig sorglöst ned på dina strängar;
då stå två andar upp ur det okända,
sovande bära de oss över haven,
de stanna mitt på Atlanten.-
………………………………………………………………………
Och vi äro båda försvunna ur världen,
du min älskade lyra!

Södergrans senare dikter är lugnare, kanske kan man kalla dem resignerade, som skrivna i dödens väntrum. I den posthumt utgivna Landet som icke är (1925) finns flera av hennes allra mest drabbande texter.

Månen

Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt:
ett dött blad och en död människa
och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet
och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord
är dödens bana.
Och månen spinner sin underbara väv,
den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät
kring allt som lever.
Och månens skära mejar blommor
av i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.

Edith Södergrans Samlade dikter ryms inom 200 boksidor. Men vilka sidor!

/Håkan Olsson

Ragnar Thoursie – den poetiske ämbetsmannen

Ragnar Thoursie (1919-2010) är en av den svenska lyrikens mest särpräglade begåvningar. Trots sin ringa produktion, inalles fyra diktsamlingar, har han haft stor litterär betydelse – en som intygat Thoursie sin tacksamhet är Tomas Tranströmer.

Sök efter Ragnar Thoursie i bibliotekskatalogen.

Debutboken Emaljögat gavs ut 1945. Dikterna är fyllda med överraskande bilder men också en för det litterära 40-talet ovanlig humor. En dikt om Stagnelius inleds sålunda:

Stort huvud i trädet sitter, ett risigt
bo för tankar. Flätade av gråa ådror
är dess fantasiverk, endast rötterna i jorden
röras tunglikt av vindar…

En synnerligen lyckad, tvetydig bild; den brådmogne romantiske poetens huvud liknas vid ett risigt fågelbo.

Ett bra exempel på författarens bildseende är inledningen till dikten Skolavslutningen:

Första sommardagen, då dammet yr upp,
första sommardagen,
klättrar komministern som en spillkråka
upp i Predikans framstam:
håller sig fast med vita förmaningar på räcket,
svarta vingar fällda ihop på ryggen,
lyfter hakskägget och gapar rött

En tät, komprimerad bild av skolpojkarnas position gentemot den skrämmande, samtidigt lätt komiske, prästen, hållande sitt förmaningstal (förmodligen om synd och straff).

Efter Nya sidor och dagsljus (1952) med sin öppnare, mot samhällsfrågor mer riktade stil, tystnade Thoursie. Arbetet vid arbetsmarknadsstyrelsen, bl.a. som byråchef, tog all tid i anspråk. Först sent i livet återupptogs författarskapet. Ur Kråkorna skrattar (1989) följande sjurading:

Sju rader, sällan mer
Och ändå för mycket.

Så litet hans dagsverke,
och ändå ofantligt.

att finna
de sista
orden.

Poetens allra sista bok, han gav också ut ett par prosaböcker under 00-talet, blev Sånger från äldreomsorgen (2009), av författarens själv beskriven som ”ett poetiskt remissvar på Äldredelegationens slutbetänkande från 2008” .

/Håkan Olsson, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

Tua Forsström

Den finlandssvenska lyrikern Tua Forsström, född 1947, debuterade 1972 med samlingen En dikt om kärlek och annat. Hon har givit ut tiotalet böcker i en relativt jämn takt därefter. Forsström är en av de ledande diktarna i sen generation, hon skriver en modernistisk poesi, ofta rytmisk och med ett särpräglat tilltal.

Det är något med
taxichaufförens barnsliga
kind som betyder:
att det finns.
Att det verkligen finns.
Att det strömmar en nattlig
musik längs den iskalla vägen.
Ja, det finns en lysande punkt
någonstans för oss alla där
trasor och masker faller.
Så att det aldrig mer funnits
trasor och masker.
Där är vi öga i öga
aska i regn.

Ur Snöleopard (1987)

Ofta använder hon sig av en ledmotivsteknik som innebär att samlingarna bör läsas i sin helhet. I den av Nordiska rådet prisade Efter att ha tillbringat en natt med hästar (1997) ”samtalar” diktjaget med den ryske filmaren Andrej Tarjkovskij. Samtidigt är det korta formatet henne inte främmande.

Observera hur medvetet texten arbetar med upprepningar och omtagningar.

Det var i skuggan av det gröna
rummet, i skuggan under gröna
träd, i skuggan av ett moln.
Det var en sådan dag då djuren
söker sig till vatten.

Det var i skuggan, ur Marianergraven (1990)

Diktionen är vanligtvis vardaglig, samtidigt utsänder dikterna ett gåtfullt ljus. Skuggorna faller annorlunda, något är inte riktigt som det skall vara.

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning
Jag skall komma tillbaka till dig och rapportera
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade
lånat av Lasse drev med vågorna hastigt ut mot holmarna
Jag skulle bara dränka de där fiskarna
Jag saknar dig så mycket
Allt var lätt som ett skal
Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Ur En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2013)

Disparata utsagor, till synes svåra att sammanfoga. Fiskarna som bör dränkas återkommer i andra dikter i samlingen. Ändå kan texten läsas solitärt, en skimrande skärva ur något större. Så fungerar inte sällan bra dikt!

/Håkan Olsson

Nu på Stadsbiblioteket: Läsecirkelkasse!

bokkasse

Har din läsecirkel gått i stå?
Vet ni inte vad ni ska läsa?
Svårt att hitta böcker?
Lugn bara lugn nu finns det färdiga läsecirkelkassar att låna på Stadsbiblioteket
Varje kasse innehåller 8 ex av samma bok, nytt och beprövat i finfin blandning.
Till exempel: Jonas Hassen Khemiri, Julian Barnes, Alice Munro och Åsa Lindeborg.

Romaner och noveller, noga utvalda av bibliotekarier i samråd med läsecirkeldeltagare!
Lånetid är 4 veckor och kassarna kan lånas om och reserveras.