En av den finlandssvenska litteraturens allra största avled härom månaden. Bo Carpelan debuterade redan 1946, tjugo år ung. Han har publicerat åtskilliga diktsamlingar men också romaner och pjäser. Under senare år blir hans lyrik allt klarare, både enklare och tätare på samma gång. I Marginalia till grekisk och romersk diktning, från 1984, kommenterar han och pratar med, över långt avstånd, den antika diktningens stora namn. I den sista boken, Gramina, som utkom i höstas, återvänder han till klassikerna, denna gång Horatius, Vergilius och Dante:
Ni glömskans vördade gudar,
er förströdda makt
gör minnets landskap ljust,
klart och rent, skrubbat
som sanningens golv.
Eller längre fram, också i avsnittet om
Horatius:
Somna till ekot
av sorlande vatten,
följa dess lopp
som en lång dags vila.
I Dante-avsnittet kan det bli så
här komprimerat:
Straffet öppet
domen dold.
Avslutningsvis en Vergiliusvinkning:
Du tar farväl,
vet ej
att du blott i minnet
återvänder.
Har du inte upptäckt Bo Carpelans diktning, eller romaner, exempelvis
Berg från 2005, är du att gratulera.
/Håkan Olsson
Hela Halmstad läser 