Sett och hört på Bokmässan

På vandring mellan seminarier och det livgivande kaffet med ostfrallan blev det stopp. En tät folksamling lockar och med halsen sträckt uppfattades en skymt av Ingrid Betancourt på TV-skärmar långt bort. Svårt att höra något så färden gick vidare. Stopp igen, en folkmassa till på denna folkmässa. Där borta intervjuas Martin Schibbye och Johan Persson. Är temat i år månne frigivna fångar?
Upplever en märklig närhet mitt i avståndet till händelser ute i världen. Var någon annanstans kan jag bara stanna upp, sälla mig till massan och lyssna till personer som varit med om dramatiska händelser långt borta i Colombia eller Etiopien. Eller lyssna till kända författare,  nobelpristagare, som sitter nära och talar direkt till oss i publiken om ett unikt författarskap. Detta händer på bokmässan och jag blir lite tagen av tanken.

Djupt berörd blir jag senare av seminariet med Ingrid Betancourt. Lugn, vacker, trygg och saklig berättar hon om en sex och ett halvt års fångenskap i Colombias djungel. Om modern, som inte vet om Ingrid lever, men varje dag sänder en hälsning via en raspig radio, om kärleken till fadern som håller hoppet om frigivning levande tills radion tas bort och hon läser om faderns död i ett tidningspapper där grönsakerna packats i. Hur det blir viktigt att behålla sin värdighet trots hot, våld och misslyckade flyktförsök. Att inte låta sig påverkas av grupptrycket utan behålla respekten för det egna jaget. Detta är friheten, säger hon. Hon berättar att hon har exakta minnen från tiden i fångenskap och har skrivit en bok, Även tystnaden har ett slut, som jag köper och genast börjar läsa och nästa dag måste jag lyssna på henne igen, då hon talar inför en ny folkmassa.

Temat för mässan är Norden och jag lyssnar på Linn Ullman från Norge och Hanne Vibeke Holst från Danmark.

Linn Ullmans nya bok heter Det dyrbara. Det är en roman om försvinnanden, säger hon, och syftar på barnflickan Milles försvinnande, vilket är det som sätter igång berättelserna i boken – om en otrogen man, oregerlig tonårsdotter, supande moder och ett skrivkrampande författarskap. Denna boken måste också läsas! Mest berättar Linn Ullman, under yviga gester, om sig själv och sitt författarskap som ofta handlar om ett slags dödande. Vi lever i en våldsam tid, säger hon, och det är svårt att inte skriva om detta. Hon citerar Tarjei Vesaas: ”Skriv om det som du är mest rädd för”.
Om humor säger hon att när man tagit bort allt det som är skojigt i boken kan det i det kärva som återstår finnas en komik, en humor. Men man berättar inte en rolig historia när man är rolig, man beskriver en scen. Hon beskriver sig som en filmisk författare, inte så konstigt med sitt påbrå!

Förlåtelsen av Hanne Vibeke Holst har jag turlig nog läst och tyckte om. Hanne Vibeke berättar om bokens tillblivelse, om all research, hon var t ex två månader i Berlin och har på Google lärt sig att tillverka självmordsbomber. Hon samlar in, intervjuar, tar bilder, går in i rollerna. Boken handlar egentligen om hennes mor, därför var den viktig att skriva. Bland moderns efterlämnade saker fann döttrarna ett kuvert med texten Privat och i det låg det glödheta kärleksbrev, dock ej skrivna av pappan. De var skrivna under en kort period och nio månader efter föddes yngsta dottern. Hur kan man bära på livslögner, måste familjelögner fram, hur påverkar lögnen, rädslan för upptäckt? Här fanns tema för en berättelse. Ett annat tema är förlåtelse eller ursäkten som den danska titeln egentligen är. Islamism, otrohet, krigstiden, en skoask med lappen undskyld i – det finns alltid en ursäkt, en anledning till att vi gör som vi gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s